Söndag, 23 juli - vecka 29
Böcker

En hel del gemensamt

Hur kan italienarna rösta fram pajasen Berlusconi? Och hur kan så många rösta på Sverigedemokraterna? Etablissemanget står frågande – men när någon ger sig tid att djupdyka i de ämnena blir svaren förvånansvärt lika. Vad SD och Berlusconi lyckats med är att ge röst åt människor som inte upplever sig bli lyssnade på.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Jag råkade läsa båda böckerna samtidigt. Ju mer jag läste, desto mer såg jag likheterna.

Budskapen är lättillgängliga och slagkraftiga. Det krävs inte en massa tankemöda för att ta till sig det som sägs, tvärtom. Ju mindre man tänker, desto lättare är det att tro på vad som sägs.

I Italien har den stormrike premiärministern och mediamogulen Berlusconi lyckats behålla sin image som en man av folket.

Visserligen gör han bort sig hela tiden, inte minst med sin gubbsjuka förkärlek för unga vackra kvinnor, men machograbbarna i väljarkåren tycker det gör honom till en karlakarl och kvinnorna faller för hans charm.

När han säger att han inte har något emot hemmafruar, förutsatt att de är under 25 år och har D-kupa, så ler de och förlåter.

Och han släpper visst fram kvinnor i politiken! En rad vackra damer har ju fått höga politiska poster! Det visar att även vanligt folk kan komma upp sig – precis som Berlusconi själv. Sådant går hem bland dem som drömmer om att få samma chans!

Politiska motståndare avfärdar han med att de är korrumperade och bara tänker på sig själva. Och något ligger väl i det. En av de 2 500 italienska politiker, tjänstemän och näringslivstoppar som åtalades på 90-talet var socialistledaren Bettino Craxi.

Honom har jag med egna ögon sett i aktion. Han tog inte ett steg utan att först se till att tv-bolagens strålkastare var riktade mot honom. Varför skulle Berlusconi skämmas i det sällskapet?

På samma sätt vill Sverigedemokraterna visa att de bryr sig om de små människorna, de som de andra partierna inte vill veta av – mer än i valen.

”Vi säger vad folk tänker” är en av parollerna – underförstått att andra politiker mörkar sanningen. Det anses inte politiskt korrekt att kräva stopp för ”massinvandringen”, därför tigs frågan ihjäl. Andra politiker ifrågasätts medan SD:s är hederliga.

Både Berlusconi och SD är måna om att så ofta som möjligt ikläda sig martyrrollen.

Att Berlusconi står under åtal för rader av lagbrott beror förstås på att kommunistiska åklagare jagar honom. Att SD får kritik beror på att media förföljer partiet.

Två olika men ändå så lika samhällsfenomen, byggda på missnöje och ett skickligt utnyttjande av populistiska möjligheter.

Redan i förordet till SD-boken markerar Hamrud och Qvarfort att de blev frusterade av de dominerande politiska journalisternas strategi i valrörelsen. Och visst har de rätt.

Nästan ingen brydde sig om att bemöta Sverigedemokraternas hårt skruvade påståenden och informera om sakfrågor. I stället ägnade man sig åt det politiska spelet.

”Kommer ni att samarbeta med SD om de kommer in i riksdagen?” måste ha varit den oftast upprepade frågan i valrörelsen. De enda som drog nytta av tjatet var förstås SD.

Hamrud och Qvarfort gav sig i stället ut i SD-land, lyssnade, frågade, drog slutsatser och levererar nu nyttig läsning för dem som fortfarande förvånas över att SD kom in i riksdagen.

Liksom Kristina Kappelin ger oss en inblick i italiensk historia och ett tänkande som vi borde anstränga oss mer för att förstå.

Rätta oss
1 / 2

BERLUSCONI - ITALIENAREN

Kristina Kappelin

Brombergs

SVENSK, SVENSKARE…

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford

Optimal förlag

2 / 2
Aktuell artikel (1 av 1)
En hel del gemensamt

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!