Alltför lite har rört sig sen sist på Lundells Österlen

Och kvinnorna, inte minst, där en hel del just nu handlar om förhållandet till den betydligt yngre Anne, som dyker upp med jämna mellanrum och förgyller tillvaron.

Joar Cirroan – kallad Red – har av ren fåfänga precis sagt ja till att sammanställa en retrospektiv utställning av hans främsta fotografier. Trots att han egentligen lagt kamerorna på hyllan. Det försvårar i gengäld tillvaron.

Liksom förhållandet till den yngre brodern som tillverkar förpackningar som Red aldrig kan öppna utan att bli förbannad. Han hatar förpackningar. Och kanske även brodern.

Tja, som alla nog förstår så rör det sig om Ulf Lundells senaste bok. Åldrad man som sitter på Österlen och är förbannad över sakernas tillstånd känns ju numera som något av hans signum. Handlingen i Allt är i rörelse är nämligen till det yttre i stort sett identisk med den i Vädermannen, som kom för ett par år sedan, men med den lilla skillnaden att huvudpersonen då var konstnär och kvinnan var något äldre.

De sida upp och sida ned återkommande reflektionerna över sakernas tillstånd i landet, världen och livet känns också igen från förra boken. Fast lite surare den här gången, och med inslag av islamofobi, vilket visserligen är nytt, men kanske ändå inte särskilt fräscht. Omvärldsanalyserna som Vädermannen ägnade sig åt kändes oftast rätt vassa och underhållande, men i Reds tappning blir de trött gubbgriniga istället.

Denna trötthet har dessvärre även drabbat språket, som ju egentligen är Lundells stora styrka som författare. Den språkliga rytm och melodi, som han i Vädermannen byggde upp så tonsäkert, tappar i den nya boken allt för ofta sin klang och resonans. Stundom är det briljant, men allt för ofta segt och tondövt. Både till handling och språkdräkt.

Allt är i rörelse, skriver Lundell, men problemet är snarast det motsatta: att just ingenting har rört sig sedan förra boken.