Tavlan saknar liv

Kanske sprang vår smak ifrån hans filmskapande? I dag ter sig Augusts välkammade dramer något anakronistiska i ett filmklimat som gärna premierar ett mer närgånget, upproriskt, närmast dokumentärt berättande. Inte sällan med ett blött finger uppstucket i den politiska vind som blåser för tillfället. Jag tänker till exempel på Äta sova dö som hade premiär förra helgen.

Augusts historier har alltid stått för ett mer traditionellt filmskapande; ett klassiskt narrativ som håller sig inom ramarna för vad som lärs ut på filmskolorna.

Nya Balladen om Marie Krøyer (1 tim 43 min) är ett typexempel på detta. Det är ett snyggt kostymdrama som riktar blicken mot den kanske mest kände av Skagenmålarna, P.S. Krøyer, och hans äktenskap med Marie Krøyer.

När filmen börjar har P.S. Krøyers manodepressivitet börjat påverka äktenskapet. Marie, dramats huvudperson, reser till Marstrand för att vila upp sig. Där möter hon svenske kompositören Hugo Alfvén. Tycke uppstår, som leder till ett triangeldrama som blir allt annat än hipp hipp hurra.

Det är stora känslor som ryms inom hårt snörda klänningsliv och mellan manliga genier som antingen säger sig förgås utan sin musa eller kvävas om de inte får behålla sin frihet (läs ”får ligga runt”).

Både Birgitte Hjort Sørensen och Søren Sætter-Lassen, som spelar paret Krøyer, hittar ett fint samspel vilket blir en av filmens förtjänster. Speciellt Sørensen är sevärd när hennes karaktär tvingas till ett val mellan den egna konstnärskarriären och familjen. Ett tema som ger filmen en röst som hörs ända in i vår tid.

Det vackra fotot av Dirk Brüel är ytterligare ett plus. Konstigt vore det annars, med tanke på att filmen handlar om Skagenkonstnärerna; de som under några år stod för ljuset i det skandinaviska måleriet, både bokstavligt och bildligt.

Mindre lyckad är Sverrir Gudnason (Alfvén). Han gör ett stelt intryck, som om han aldrig fått chansen att komma in i sin karaktär.

Bille Augusts regi är habil, men väldigt ospännande. Det hettar sällan till av äkta känslor.

Det finns förresten en scen i början av filmen, där Marie Krøyer ber sin man titta på en av hennes målningar. ”Det är fint”, säger han. ”Man ser ljuset, fast det lyser inte. Tavlan saknar liv.”

Det är ungefär samma omdöme som jag skulle kunna ge om Augusts film.