Spindelbiten på nytt

Det ovanliga denna gång är att filmbolaget rebootar en filmserie som alldeles nyligen gick på bio. Och som dessutom var sällsynt framgångsrik.

Oftast handlar relansering om att väcka nytt liv i ett dött koncept. Tänk Tim Burtons Batman som gjorde succé i två filmer innan Joel Schumacher dök upp och förvandlade Bob Kanes skapelse till en trikåklädd pajas. Figuren låg i träda några år innan Christopher Nolan kickstartade serien på nytt.

Sam Raimis tre filmer om Spider-Man (spelad av Tobey Maguire) var alla succéer. Inte minst ekonomiskt. Visserligen fick trean ett blandat mottagande bland kritiker och publik och ryktet rapporterade om manusproblem inför en planerad fjärde del. Men ändå. På plats i biofåtöljen för att se The Amazing Spider-Man undrar jag varför filmbolaget inte fortsatte med de säkra korten Sam Raimi och Tobey Maguire?

136 minuter senare är jag spindelbiten på nytt. Nyinspelningen är alldeles strålande, helt i klass med den första filmen från 2002. Det är nästan så att jag till och med tycker att den nya upplagan är lite coolare, lite häftigare och lite snyggare än Raimis originalversion.

Filmbolaget tänkte uppenbarligen helt rätt när man bestämde sig för att än en gång berätta historien om hur Peter Parker förvandlas till Spider-Man. För så är det, The Amazing Spider-Man är själva skapelseberättelsen på nytt. Vilket naturligtvis är helt logiskt med tanke på att det idag finns en ny generation av biobesökare. De som var fem år 2002 är idag 15 och har precis stuckit ned handen i popcornskålen. För dem är detta chansen att få skapa en egen relation till Stan Lees framgångsrika superhjälte.

För oss andra är det spännande att se hur filmmakarna valt att förhålla sig till originalserien denna gång. Självklart finns här omtolkningar och nytänk. Som historien om Richard Parker, Peters far. I denna version ges han större betydelse. Inte minst hans arbete som på ett påtagligt sätt påverkar sonens ofrivilliga brottsbekämparkarriär.

Men i mångt och mycket finns en hel del att känna igen sig i. I vissa avseenden är nya Spider-Man mer trogen Lees serie än vad Raimis version var. Där Maguires spindelman sköt organisk väv från handleden så konstruerar dagens hjälte mekaniska nätskjutare, precis som i serien.

Andrew Garfield, som spelar Spider-Man, är ett fynd. Hans nördiga intellekt, blyga personlighet och taniga kropp är superhjälten personifierad. I alla fall i min serietidning

Emma Stone, i rollen som Parkers ungdomsförälskelse Gwen Stacy, är också hon rätt val. Stone framstår allt mer som en av dagens mest sevärda skådespelare.

Både Garfield och Stone matchar varandra perfekt och hittar snabbt kemin. Säkert mycket beroende på regissören Marc Webb (det namnet – ren Göteborgshumor!) som redan med (500) Days of Summer visade känsla för förälskelser på film.

Sammanfattningsvis är The Amazing Spider-Man klockren sommaraction. Det är lättsamt och fartfyllt, med humor som balanseras upp med lagom mycket svärta.

Ok, jag kan visserligen känna mig några år för gammal för att till fullo uppskatta superskurken The Lizard, som i vissa scener blir mer än lovligt fånig. Men det är endast randanmärkningar. När Spider-Man svingar sig mellan skyskraporna med hjälp av dagens filmteknik så känns detta som den självklara sommarfilmen.

Dessutom, sitt kvar under eftertexterna så får du en teaser inför uppföljaren som ska komma 2014. Vem är mannen i skuggorna? Jag ställer mig i biljettkön redan nu för att få reda på svaret.