Sockersöt och fantasilös version av Snövit

En mer Disneyfierad variant bjuder helgens premiär på. Spegel, spegel är den pastellfärgade familjeversionen med Julia Roberts som den elaka drottningen och Lily Collins som Snövit.

Historien följer till viss del folksagan som vi känner den. Lite som Disneys filmversion förhöll sig till Bröderna Grimms nedskrivna variant. Grundhistorien är densamma, men man har tillåtit sig en del friheter. I den nya versionen är dvärgarna till exempel ett rövarband. Fast ett väldigt snällt rövarband.

Även Disneys klassiker var klart barnvänligare jämfört med ursprungssagan. Istället för strypning medelst livrem och glödande järnskor som hos Bröderna Grym, förlåt Grimm, var det sång, dans och fågelkvitter. Där fanns dock ett par scener som skulle skrämma livet ur dagens småttingar. Drottningen/häxan är ju en vansinnigt härlig skräckupplevelse. På gränsen till barnförbjuden.

Spegel, spegel (1 tim 46 min) har inget som kittlar de svagare nerverna. Tvärtom. Här är det mesta oförargligt harmlöst, på gränsen till menlöst. Det är ett i övermåttan sockersött spektakel som dessutom begåvats med en förskräckligt dålig dubbning.

Vad synd det är att filmbolaget inte ägnat mer tid åt röstskådespeleriet. Visserligen är en spelfilm alltid vansklig att rösttolka. Men oföljsamma munrörelser kan alltid kompenseras med inlevelse hos röstskådespelaren, vilket saknas här. Det är en slentrianmässig dubbning; ett hafsjobb vilket speglar hela filmen.

Spegel, spegel är en fantasilös tolkning, med en livlös Lily Collins i huvudrollen (ett intryck som förstärks av Elina Raeders anonyma röst). Inte heller ärkeproffs som Roberts och Nathan Lane lyckas visa någon entusiasm i sina roller. Förhoppningsvis har de tackat ja för att få ihop till semesterlönen. Har det varit med förhoppningarna att stärka sina CV:n så är det en rejäl missräkning. För inte kan det väl ses som en jobbmerit för Roberts att bli slickad i ansiktet av en filmprins som tror att han är en hund?

En höjdpunkt finns dock. Det är slutscenen, när hela ensemblen showar loss i ett Bollywood-inspirerat nummer. Det är inte för inte som regissören Tarsem Singh visar sig vara född i Punjab, Indien.

Tänk om hela filmen vågat tänka i dessa Bollywood-banor. Det hade varit alldeles… alldeles underbart.