Inte så hypnotiserande

Och ändå, när jag började läsa Hypnotisören var den allt annat än sövande. Det gick inte att sluta. Bara ett kapitel till. Författarparet Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril, som skrev boken under pseudonymen Lars Kepler, gjorde uppenbarligen något rätt.

Bokens upplägg påminde förresten om en Hollywoodthriller. Det höga tempot, de överraskande vändningarna och de spänningstäta kapitlen, inte sällan avslutade med en cliffhanger, hade en dramaturgi som låg närmare film än litteratur.

Historien är som gjord för att hamna på bioduken, tänkte jag mellan sidvändningarna. Och se, nu är filmen här. Dessutom regisserad av Lasse Hallström, som för ett ögonblick har vänt åter till sitt gamla hemland.

Lite överraskande är valet av Hallström, då han mest förknippas med romantiska dramer. Ofta habila sådana, om än ganska identitetslösa.

Hypnotisören (2 tim, 2 min) är hans första thriller och resultatet är, precis som delar av hans filmografi i övrigt, stabilt men färglöst. Det är inte mycket som skiljer den här filmatiseringen åt från bruksdeckarna som visas i tv på söndagskvällarna. I alla fall inte vad gäller själva thrilleravsnitten, som Hallström har svårt att få att fungera. Han hemfaller lätt åt klichéer när spänningen ska vridas upp. Det blir gärna onödigt banalt. Men det kan nog delvis skyllas på den tunna originalhistorien.

Intrigen ligger för övrigt hyfsat nära förlagan, även om en hel del friheter har tagits. Kriminalkommissarie Joona Linna (Tobias Zilliacus) tar hjälp av läkaren och hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt) för att försöka lösa morden i en familj, där endast sonen överlevt. För Bark betyder det att han bryter sitt löfte att aldrig mer hypnotisera; ett löfte som getts i ljuset av händelser från det förflutna. Han brottas dessutom med ett äktenskap som sakta håller på att falla isär; en sidointrig som efterhand växer ut till filmens huvudspår.

Låter det rörigt? Nja, det är det inte. Hallström håller ihop berättelsen väl, även om den sällan engagerar. Bäst fungerar faktiskt skildringen av relationen mellan Bark och hans hustru, spelad av en fantastisk Lena Olin. Även hon är en tillfällig hemvändare, men oj så saknad. Hon gör ett lika lysande som levande porträtt av hustrun och tillsammans med Persbrandt blir hon den stora behållningen i Hypnotisören.

Deras scener ur ett äktenskap hade gärna fått vara en helt egen film; ett familjedrama utan mord som fadd krydda. Kanske något att önska sig framöver? Paret Hallström/Olin får gärna göra mer film på hemmaplan. Bara inte deckare.