Tågmästaren på Kreta

Den varma sommaren blir ännu hetare när det vackra folket från Attika stressar upp lugnet i det kretensiska reviret. De som bor i Chania bor inte i första hand i Grekland, de bor på Kreta. Revirtänkandet är starkt och man hör hemma i sin by där släkten har bott i många generationer. Där gör man som man vill och huvudstaden heter Heraklion.

Jag har varit två veckor på Kreta med nitton vigslar och många möten med skandinaver som bott länge på ön. Brudparen kommer med en önskan om att få säga ja till varandra utan att störas av en massa måsten och konstiga förväntningar. Ett kyrkbröllop i Sverige är vackert och stämningsfullt men många minns inte efteråt vad som hände. Det blir för många tankar om maten som ska räcka till åt alla och funderingar om gäster som lämnat återbud och släktingar som ska hålla tal som aldrig slutar. När brudparen reser till Kreta, lämnar de sådant bakom sig och åker långt bort för att komma till varandra. Man skapar ett litet provisoriskt revir med en stillhet och en närvaro som ger plats för ett möte som vill något viktigt för framtiden. Det känns som en förmån att få vara med och sätta ord på det som sägs i tystnaden mellan två människor som älskar varandra. Inte mycket. Bara som att blåsa försiktigt på en såpbubbla så att den lyfter.

Kreta känner också av den grekiska krisen, även om kretensarna har en annan blandning av jordbruk och turistnäring jämfört med många athenare. Våra vänner som driver en taverna på sydvästra Kreta har sett en ökning av gäster i år jämfört med förra året som var ett bra turistår. Och fler turister vill uppleva den goda stämningen på lokala tavernor och mindre värdshus och väljer bort all-inclusive-hotellen.

Kreta är som övriga landet, en blandning av hårt arbetande greker och kompisar till politiker som fått jobb för att man röstat på någon man känner. På Kreta finns en tågmästare som får lön för ett jobb som han aldrig har haft. Det finns inga järnvägar på Kreta men det finns en tågmästare. Det är inte konstigt om vår gode vän, som drivit taverna i många år, reser till Sverige och väljer att köra buss i Södertälje i stället för att laga mat och skörda oliver i sin by. Han är så trött på korruptionen i Grekland som sätter krokben för småföretagare och som river ner sjukvård eller skola.

Att vara tågmästare i ett land som inte har några järnvägar, är som att vara vaktmästare utan något att vakta eller sekreterare utan att kunna skriva. Många berättar om grannar som gått till jobbet på morgonen, hängt av sig kavajen och gått ner till caféet för att få tiden att gå. Arbetsuppgifter saknas. Jag förstår inte varför så många har tackat ja till tjänster utan innehåll därför att man fått en liten summa pengar samtidigt som man lovat att rösta på en viss politiker. Det är ett märkligt system som har fått många greker att fastna i ett beroende av små ersättningar för trogna sympatier.

De många små grekiska kyrkorna är också prästernas revir. De vaktar kyrkans traditioner och hittar ofta något att reta sig på. Vänner på Kreta berättade om hur de under ett par år satsat tid och pengar för att restaurera en församlingslokal. Vid invigningen höll en av eldsjälarna tal och tackade prästen för gott samarbete. Någon viskade i örat på prästen att talaren är rotarian, varpå prästen och hans sällskap reste sig och gick därifrån.

Min ortodoxe kollega i Chania fejade i sitt lilla kapell i Chania, klädd i sina fotsida prästkläder. Alla stolar bars ut på kapellgården och allt skulle tvättas och målas. Han förberedde ett grekiskt bröllop och festen vid midsommar var en stor högtid när blomkransarna från första maj bränns och sommaren hälsas välkommen på riktigt. Prästen var alltså i högvarv och där kom jag i min prästskjorta och den gröna stolan hängande runt halsen. Jag tänkte att det var bäst att hälsa på prästen, men det skulle jag inte ha gjort. Så fort han såg mig, kom han mot mig som en ilsken vakthund. Jag kände mig som en brevbärare som gått innanför reviret och blev utskälld, inte bara av vakthunden, utan även av ett par medhjälpare som gläfste så mycket de kunde. Ingen idé att skälla tillbaka, tänkte jag och visade ett papper på att jag hade tillstånd att ha vigsel på den här platsen, men det var ett år gammalt och det gällde inte längre, tyckte vakthunden. Vad gör man? Jag sträckte fram handen till en hälsning. Han bara vände om och gick.

På Kreta skiner solen varje dag. Vattnet är varmt och klart och den grekiska maten smakar underbart. Naturen är storslagen och gästfriheten är öppen. Det är inte underligt att svenskarna återvänder till denna ö år efter år för att känna att livet är gott att leva. Men det är märkligt att den lille prästen i sitt lilla kapell är så rädd för att bli störd i sitt revir att han börjar skälla så fort han ser en annan präst från ett annat land som vill sätta ord på vänskapen. Den ortodoxe prästen såg inte att hans församling står och faller med turister från nordliga länder som vill komma till hans hörn av världen för att fylla på med värme och vänskap – inte kyla och avståndstagande.