Vill du gifta dig med mig?

Det var åtta år sedan. Jag stapplade omkring som ett skadeskjutet djur inne på en nästan folktom pub i Arvika. Mitt sårade hjärta och stukade självförtroende värkte som en pistolkula i kroppen. Det enda jag egentligen var ute efter var några vänliga ord. Att någon, vem som helst, skulle tycka att jag dög att prata med. Jag hade lovat mig själv att inte bli kär igen. Det gjorde för ont. Men när man lovar och planerar blir det aldrig som man tänkt.

Vid bardisken stod herr K. Jag bättrade på mitt röda läppstift och gick fram. En vecka senare var jag så förälskad att jag knappt kunde äta. Mina händer skakade och jorden hade börjat snurra åt ett nytt håll.

Varenda ledig stund den sommaren satt vi i hans badkar och spelade schack och drack öl. Under hösten spände vi upp ett nät på köksbordet och gjorde vår egen bordtennishall. När vintern kom flyttade han in. Och vi skrattade. Det finns ingen på hela jorden som kan få mig att skratta som herr K.

Nu har vi gått vid varandras sida i åtta år. Vi har bråkat, festat, flyttat, tvivlat, älskat, städat, svettats, varit sjuka och gråtit tillsammans. Men trots livets alla prövningar så drabbas jag fortfarande av himlastormande känslor för den här mannen. Jag älskar honom så att det svider i hjärtat. Han är den finaste människa jag någonsin har träffat. Jag tänker därför passa på att fråga.

Käre herr K vill du gifta dig med mig?

(Nu tar jag en välbehövlig semester i tre veckor. Men jag lovar att berätta för er om han svarar ja eller nej i mitt nästa P.S. den 11 juli.)