Vi blandade mârtensspriten i mun

Om de hade gjort det skulle de ha funnit spriten som vi inte fick dricka. Den vi gömde. Den som ingen fick se. Kvartingen som någon hade köpt ut och den som vi inte hade en aning om hur den påverkade oss.

Varken då eller senare. Inte nu heller.

Vi blandade Explorern med passionsfrukt, i mun. Vinstigen vid Kattviken, Minnebergsskogen, Dungen. Det smakade bedrövligt, och det smakar säkert inte bättre nu.

Det var en plåga, men mârten var ju prövningens tid. Debuten. Spänningen. Tjejerna. Man skulle hellre vara full än nykter, för att det var tufft eller vad det nu var. Det var det ju inte, men vi ville inte begripa bättre och det är det man är bekymrad för nu, som förälder, med tonåringar på stan och inte bara på mârten som den kvarleva den är.

Visst förgyller den tillvaron på det sättet att man kan stå näsa mot näsa – för så trångt blir det på torget och i hela stan i dag – med vem som helst av bekanta och bekantas bekanta.

Skulle det leda till en tallrik kålsoppa någonstans får man låtsats som man gillar traditionen. Den räcker mer än väl för en helg om året.

Eller ännu hellre, träffa gamla kompisar och ta en bastu som ett stekhett alternativ till att gå på tivoli.

Och sen se till att ungdomarna kommer hem från stan, framåt natten. Man vet aldrig vad som händer och nu är paradoxen att man ska lära ungarna att inte göra som vi gjorde.

Fingrarna i kors. För deras bästa.

Finnas på stan, fast de inte vill. Ju fler nyktra vuxna där, desto bättre, sa polisen häromdagen. Bäst att lyda.

Och hemma är det ändå kolsvart. Säkringarna går när vi sätter på spisen. Inte en lampa lyser. Men om vi nöjer oss med att vrida på ugnen så tänds alla lampor i huset, även i badrummet och Skavlan syns i teven.

Rena nöjesfältet. Det kunde vi också vara utan.