Vi är många, vi är ungefär hälften

Nu finns det nämligen svart på vitt att jag tvärtom är en ovanligt otraditionell och frifräsande person.

Åtminstone enligt ”ritualtoppen” som Som-institutet sammanställt.

Institutet för samhälle, opinion och medier vid Göteborgs universitet har nämligen gjort en lista över ett antal vanliga ritualer och traditioner och sedan frågat ett antal svenskar vilka av dessa de firat eller deltagit i under de senaste tolv månaderna.

När det gäller de två topplacerade ritualerna, som firas av 86 procent vardera, är jag som folk är mest. Det vill säga jag firar min egen födelsedag och midsommar.

Men sen blir jag betydligt smalare (vilket inte skulle skada även fysiskt, men det får vi prata om en annan gång). Breda och folkliga traditioner som att titta på finalen i Melodifestivalen (som 53 procent), tända gravljus på alla helgons dag (som 51 procent) eller fira skolavslutning (som 40 procent) var det länge sedan jag gjorde. Och jag har definitivt inte gjort det de senaste tolv månaderna.

Inte heller firar jag nationaldagen (som 25 procent), går i kyrkan på advent, jul eller påsk (som 13, elva respektive tio procent), deltar i förstamajtåg eller antirasistiska demonstrationer (som tre procent) eller firar avslutningen på ramadan eller tågar i Prideparaden (som två procent).

När TT skriver om den här undersökningen påpekar de att ritualer alltid varit viktiga sätt för människor att markera tillhörighet och gemenskap. Så egentligen är det väl kanske lite ledsamt att jag inte deltar. Ja snudd på omänskligt.

Å andra sidan har jag alltid haft svårt för när ”alla” ska gilla en och samma grej. Att vara en i den stora massan känns inte bekvämt. Vilket kan bero på att jag inte riktigt velat, eller kunnat, komma ur den individualistiska tonårstrotsfasen.

Oavsett vilket kan jag ju alltid trösta mig med att jag inte är ensam. Vi är många, vi är ungefär hälften av alla som finns – som inte tittar på Melodifestivalen.