Vårt gamla hus har själ

Köksfönstret är öppet och de stora gamla träden utanför är stilla. Doften från det nyklippta gräset har dröjt sig kvar och jag får lust att nypa mig i armen. Sommaren är det bästa jag vet.

Jag struntar i alla trista regnrekord och snack om häpnadsväckande skyfall. Om jag ska vara ärlig har jag knappt märkt av det. Jag har haft så mycket annat kul att lägga tid på. Som att lyssna på intressanta sommarpratare, dofta på nyklippt gräs och njuta av att vara på plats i nya huset som har alla de möjligheter som jag önskat mig. Ett gammalt skafferi som skriker efter kärlek, en sjuttio år gammal trappa som vill bli omhändertagen och ett gäng tunga spegeldörrar som behöver få sig en uppfräschning.

Mitt nya liv på landet har allt det där som jag saknat de senaste åren. För jag kallar gatan där vi bor för landet. Huset ligger vid en liten grusväg där grannarna har höns och där barnen springer bland hagar och smultronsnår.

Min lillkille har redan fått en ny kompis längre ner på grusvägen och de har ägnat dagar till att jaga varandra barfota runt husen. Dammig av gruset från vägen har han somnat, utslagen, på kvällen och jag kan konstatera att skitiga barn är glada barn. Som grädde på moset har jag en av mina närmaste vänner bakom skogsdungen, livet blir inte bättre än så.

Det är söndagsmorgon och dörrklockan ringer. Grannarna rakt över vägen hälsar oss välkomna med stora röda jordgubbar. Vi lägger oss i gräset och det dröjer inte länge förrän bunken är tom.

Någon ropar.

”Hallå.”

Lennart på gården längst bort hoppas att vi ska trivas och sträcker fram en tjusig rosa hibiskus. Han berättar att hans farföräldrar har bott i vårt hus för många år sedan och att han själv under sin barndom också bott där. Det är det här som gör gamla hus speciella. I huset finns en fängslande själ och i väggarna gömmer sig en spännande historia som jag fascineras och gladeligen tar del av.