Vadan och varthen?

Att jag ändå inte använder det beror nog mest på att det har fått en stämpel som något man säger när man är rädd för att trampa på tårna på dem som ser ondsinta könsrollsspöken vart de än tittar.

Fast då hamnar jag i stället på samma sida som de hysteriska nättrollen som ylar om ”politisk korrekthet”, ”kulturvänster” och ”kommunistpropaganda” så fort de stöter på något som inte är rasistiskt, sexistiskt eller allmänt korkat.

Innan jag skulle till att skriva dagens PS läste jag att DN utfärdat förbud mot att använda h-ordet i nyhetstexter med motiveringen att det ”kan uppfattas som politiskt”. Problemet med det är ju att det i var och varannan tidningsartikel förekommer ord som den ene läsaren tycker är neutralt medan den andre betraktar det som vänster- eller högervridet. Ska tidningar försöka förbjuda alla ord som kan tolkas utifrån läsarnas egna värderingar så lär väl artiklarna mest komma att se ut som läsövningar för lågstadiet.

Det finns ju människor som inte vill se sig som tillhörande vare sig det ena könet eller det andra, och de lär ha använt ”hen” i åtminstone 50 år. Så hamnade det i en barnbok, och plötsligt blev det en jättedebatt.

På 1970-talet försökte en språkmänniska i facktidningen Journalisten få oss att använda det gamla nordiska ordet ”hin” (som i ”hin håle”). Det gick inget vidare. Kanske visar debatten om ”hen” att tiden nu är mogen för ett tredje, icke könsbundet, personligt pronomen i svenskan, om man ser på det praktiskt utan en massa ideologiskt tjafs.

Fast jag kan inte låta bli att garva när jag googlar ”hen” på Wikipedia och hittar en samling bilder som alla föreställer höns.