Sveriges mest hatade man

Man tänker – nu fixar det sig. Vilken hjälte. Och vilken tur för mannen på spåret.

Men i stället för att hjälpa mannen på spåret stjäl tjuven hans mobiltelefon, plånbok och en guldkedja. Och går därifrån.

Sedan kommer tåget. Mannen på spåret klarar sig mirakulöst med livet i behåll, om än svårt skadad.

Man skulle vilja träffa mannen som smet, man skulle vilja fråga – hur tänkte du?

Nyheten har spridit sig utanför landets gränser, brittiska Daily Mail kallar den hårresande och mannen som smet är i det här ögonblicket med största sannolikhet Sveriges mest hatade man. I alla fall att döma av flödet i sociala medier och uppmärksamheten i mer traditionella medier.

Och att döma av hur stämningen är gör nog mannen allra bäst i att snabbast möjligt sätta sig i säkerhet på närmaste polisstation.

Det är naturligtvis mannen på spårets totala utsatthet som gör oss upprörda och förbannade. Hans försvarslösa ställning. En ställning som utnyttjas med en brutal hänsynslöshet. Precis som när vi blir mer upprörda då barn utsätts för våld och övergrepp än när, låt säga, en 25-årig man får på käften utanför någon av krogarna på Kungsgatan en sen lördagskväll.

Eller när äldre människor utsätts för dörrförsäljare som lurar sig in i deras hem och stjäl deras smycken och kontanter.

Det finns något mycket sympatiskt i vår reaktion (vid sidan om lynchmobben). Man sparkar inte den som ligger. Inte bokstavligt. Inte bildligt.

Stjäl gärna, slå varandra på käften, lura staten på pengar. Det är inget att rekommendera, det är lagvidrigt, men det kan vi till nöds acceptera.

Men man ger sig inte på den som är svagare. Man ger sig inte på den som är förvarslös eller skyddslös.

Sällan har väl ett brott mot den regeln statuerats tydligare än tidigt förra lördagen på en öde perrong i Sandsborg.