Strindberg var inte så dum han

Selma var inte så bet, hon heller. Jag vill inte jämföra vår egen sagotant med Strindberg, men på prispallen över stora svenska författare hamnar båda två.

I sommar har jag liksom Västanå teater hoppat över fröken Lagerlöf. I stället har Strindberg fått mer uppmärksamhet. Det började med att vi läste novellerna i Giftas i vår bokcirkel.

Skilsmässans nack- och fördelar debatteras friskt i dag. I Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy hyllas skilsmässan och det livslånga äktenskapet ifrågasätts.

Strindberg var långt före sin tid. I Giftas från 1884 ifrågasätter han också äktenskapet, dock med en annan utgångspunkt än dagens feminister. August både älskade och hatade kvinnor, vilket bekräftas av hans tre stormande äktenskap och dramatiska skilsmässor.

Hans omtumlande liv med Siri von Essen skildrar han i En dåres försvarstal, som han skrev på franska (!) under sin landsflykt. Ena stunden är hon bedårande vacker, i nästa beskrivs hon som äcklig och ful. Boken är en rasande partsinlaga om svartsjuka och en plågsam skilsmässa.

Strindbergs skildring kan med fördel kompletteras med äktenskapet sett ur Siris ögon. Läs därför gärna också Lena Einhorns roman Siri.

Under semestern lyssnade vi på Hemsöborna under bilresorna. Börje Ahlstedt har läst in och det var en ren fröjd att lyssna till berättelsen. Det var lätt att se madam Flood, Carlsson och Gusten framför sig.

Det gjorde vi också på riktigt samma kväll som vi hade lyssnat färdigt på boken. En vacker kväll på en utescen i Varberg såg vi teatersällskapet 123 Schtunk ta sig an Strindbergs naturlyriska mästerverk.

De gjorde det inte direkt med varlig hand, men jädrar i min lilla låda så roligt det blev. Mäster August hade nog också skrattat sig kissnödig.