Självmål, lårkakor och blöta handdukar

För att variera en smula, och på förekommen anledning med tanke på vårt blågula landslags resultat i EM, tänkte jag dock kombinera bolltemat med ett av era favoritämnen. Klantigheter.

Detta får helt enkelt bli en liten lista, utan inbördes ordning, om något av det knäppaste som hänt under mina år i lingonligorna.

• Bäckalund, 1993. Mitt Västanvik hade ångat på under våren och bortamatchen mot Bäckalund utgjorde en tidig seriefinal. Tränarn hade placerat mig på bänken, och där sitter jag och arbetar upp en övertändning av episka proportioner. I andra halvlek är tillställningen fortfarande mållös och jag får order att hoppa in. Vad händer? Efter 30 sekunder tokrusar jag mot en ensam back för att bryta ett uppspel – kapar honom brutalt, varnas, åker på en enorm lårkaka och måste omedelbart bryta...

• Torsby, dunkelt 1980-tal: Några spjuvrar i Torsby IF:s pojklag – dock icke jag, som var from som ett lamm (ähum) – blir lite exalterade i bastun efter träningen. En av dem får en lysande idé. Hur många blöta handdukar klarar de att hänga på...eh...flaggspelet, utan att de glider av? Vinnaren får förbli anonym, men segerresultatet på sju styckna badlakan var imponerande. Jag tror inte han fixar det idag.

• Bjälverud, 1996. Osäker på årtalet, men matchen skrivs det fortfarande poem på hexameter om i den lilla byn mellan Sunne och Torsby. VAIF kom med en brokig uppställning till B-lagsmatchen, bland annat några A-lagsspelare som byttes ut i paus. Det förändrade matchbilden en smula, vill jag påstå. Efter 45 minuter ledde Västanvik med 3-0. Efter 14 minuter i andra halvlek stod det 8-3 till Bjälverud. Två av dem självmål, det ena vackrare än det andra:

en stenhård nick upp i krysset. Obetalbart!