Semestertips för ännu bildbara

Många, kan jag berätta. Närmare bestämt en folkhögskola full – om vi adderar lika många grenar till.

Att kursen i landskapsmåleri med akvarell – den som jag bokat in mig på så snart sommarprogrammet släpptes – skulle vara full av entusiaster var ju ingen högoddsare. Där gällde det att hänga på låset för att inte hamna på den försmädliga avbytarbänken. Inte heller var gruppens sammansättning att förvånas över: medelålders tanter, med två manliga undantag.

I rummet intill jobbade andra tanter med kroki och akryl.

Lika övertygad var jag om att auditionkursen skulle vara full av unga förhoppningsfulla i tajts, såna som bara drömmer om att bli kändisar i tv eller i alla händelser i Stockholm. Inte tänkte jag dit den kanske 40-åriga konsertsångerskan (romanssångerska såg hon ut som i sin blommiga klänning) med engagemang här och där i landet och helt enkelt en vilja att stärka sitt samspel med pianist och publik.

Clownkursdeltagarna – skulle de dratta på ändan inför oss andra om kvällarna, med rester av rött på näsan? Nej, de två ganska unga kvinnor som en dag sitter på andra sidan lunchbordet berättar om övningar i ytterst små gester och minspel. Sånt de kan ha nytta av när de spelar teater för förskolebarn och utvecklingsstörda; de utgör en fri teatergrupp.

Reportagekursen fylls inte av dem som inte kommit in på någon journalistskola – där går färdiga journalister med fortbildningslust, men också till exempel forskare som vill lära sig presentera sina akademiska rön så att vanligt folk förstår …

Och så kan jag tro att här också finns en och annan som bara tycker det är kul att träffa nytt folk att dela sitt intresse med, vare sig det är gammalt eller nyvunnet. Staten betalar för bildningen, man själv bara för mat och logi i annars sommartomma elevrum.

Sämre semester kan man tänka sig!