Public service är bäst – som vanligt

Som när inhopparen Mats Magnusson kvitterade mot Västtyskland i VM-kvalet 1985 på övertid. Eller när Sverige och Thomas Ravelli nollade England i VM-kvalet 1989 och vann gruppen.

Lika roliga är inte minnena från matchen mot Ungern 1994 där hela publiken inte bara såg utan också hörde hur Tomas Brolin bröt foten. Några positiva minnen från den trista förlusten mot Danmark i VM-kvalet 2009 bär jag inte heller med mig. Det var svinkallt, Kim Källström missade en straff och vi bjöd Danmark på segermålet.

Nej, nu siktar jag in mig på nya Friends Arena i Solna. Frågan är bara om jag ska välja VM-kval mot Irland i mars eller Tyskland i oktober nästa år.

Det är en speciell känsla att vara på plats när viktiga matcher avgörs. Luften som vibrerar av förväntan och spänning blir inte lika stark framför tv:n. Lyckan vid seger blir också större än hemma i soffan.

På tv gör sig dock olympiska spel alldeles utmärkt. Det är lätt att överkonsumera när SVT drog på som de gjorde under två veckor från London. Jag är tacksam för att jag inte hade tillgång till nätet, då hade jag antagligen råkat ut för en och annan överdos.

SVT gjorde strålande insatser under OS, det var public service när den är som bäst. Bra kommentatorer på alla arenor, och med André Pops som säkert ankare i studion. Lika övertygande var Sveriges Radio, med mikrofoner överallt. Lasse Granqvist i studion var som vanligt en fröjd att lyssna på.

Till vinter-OS 2014 får inte SVT vara med, och inte heller i Rio om fyra år. MTG som äger Viasat har köpt rättigheterna och det finns anledning att bäva. Hur mycket blir tillgängligt i de fria kanalerna och hur mycket hamnar i betalkanalerna? Och hur många timmar reklam ska sändningarna fyllas med för att MTG ska gå med vinst? Blir det reklam mitt i 100-metersfinalen?