Priset på stulen trygghet

Hon var en av fyra värmlänningar som i december förra året fick påringningar av den så kallade barnbarnsligan, de två män som ringde upp över 100 äldre personer landet runt och låtsades vara deras barnbarn för att blåsa de gamla på deras pengar.

Jag pratar med Astrid och vi kommer överens om att träffas hemma hos henne för en intervju. Hon är visserligen tveksam till om hon har något som är värt att berätta men ställer upp.

Dagen efter ringer Astrid. Under kvällen har hon funderat på om jag verkligen är jag, om jag är den jag utger mig för att vara, om jag verkligen är journalist. Och jag tänker att det är detta ni gjort. Det här är resultatet av ert samtal, av ert försök att lura av en gammal människa hennes pengar.

Nu gick Astrid aldrig på männens bluff. Hennes barnbarn skulle aldrig fråga om de fick låna pengar av henne. Hennes barnbarn, säger Astrid, vet att de inte behöver förklara för henne hur man tar ut pengar på en bank. Hon ger ett aktivt och vaket intryck.

Men trots att männen aldrig kom över några pengar från Astrid verkar de ha stulit något annat från henne. En tillit. En tilltro. En trygghet.

Jag vet ingenting om de två gärningsmännen. Kanske var de desperata. Kanske tyckte de att de var smarta, att de kommit på ett bra sätt att komma över snabba cash.

Nu har de dömts till nästan fyra års fängelse vardera. Man kan hoppas att de lärt sig något. Man kan hoppas att andra lärt sig något, att domen får en avskräckande effekt även om det troligen mest är en from förhoppning.

Och Astrid då? Något skadestånd får hon inte. Hon har visserligen blivit kränkt men inte tillräckligt kränkt resonerar tingsrätten. Mer än så är inte en stulen trygghet värd.