Polisen borde inte ligga så nära

Mamma och pappa hade bytt bort den gamla svarta folkvagnen mot en grön Volvo 142 från 1968 med ljusbruna säten. Den var inte fager att skåda men som bil betraktad var det stor skillnad mot den gamla bubblan med osynkad växellåda och registreringsnummer S 58791. Det var så lätt att komma ihåg för den som läste serietidningen om 91:an, med 87:an.

Jag satt bak när mamma övningskörde på Jennys hage, med en skitunges glada tillrop. Pappa sa inget. Mamma sa till mig att hålla tyst.

Han har sällan höjt rösten på drygt 90 år, alltså minns man när det hände: Sakta ner.

Och jag som tyckte det gick som en dans över Olebyängarna, på väg till Ny kyrka där vi skulle vända. Det gick inte lika lätt, om jag minns rätt. Nybörjaren avslöjad.

Nu sitter jag där själv, bredvid äldsta dottern och trycker högerfoten i golvet. Som om det skulle hjälpa. Bromsa. Foten tänker åt mig.

Jag vill ju inte tjata, och upprepa: blinka, bromsa, växla ner, lägg dig till höger, lägg dig till höger, sväng. Men inte så fort.

Och när vi ska i väg: släpp kopplingen sakta, och svara med gasen.

Det går bättre.

Men vad var nyttan med kursen jag gick ifjol, för att få vara bilskollärare på låtsas? Det är ju Emelie som berättar för mig vilka regler som gäller och en del måste ha hänt sen Arne Myrman präntade in i skallen på mig hur jag skulle köra.

Varför sa de ingenting på kursen om när, var och hur det ska blinkas i rondeller i modern tid?

Och varför jönsar sig polisen för den som övningskör?

Dessa vägens riddare borde veta bättre än att lägga sig kloss i baken på vår bil, vid en vänstersväng i Jössefors och blinka med helljuset.

Det var i onsdags kväll, vid halv niotiden om det skulle intressera polischefen. Honom kan jag försäkra att snutarna bakom onekligen skrämde upp den unga föraren.

Här hade det verkligen varit befogat med bakrutestreamern som de flesta av oss har läst: Du ligger för nära, bonnläpp.