OS är OK!

Men samtidigt tycker jag lite synd om dem. De går miste om så mycket glädje och gråt, så många hisnande prestationer, och så mycket spänning som jag tycker överträffar det mesta på film och i böcker därför att det händer i det ögonblick man ser det och man aldrig kan vara riktigt säker på utgången. Den som såg simfinalen på 4x100 meter där Frankrikes slutman tog sig förbi det segersäkra USA vet vad jag menar, liksom de som såg lilla Honduras sätta stopp för ännu ett mästerskap till fotbollsvärldens dominant Spanien (och det blev inte sämre av att målskytten har det ur-honduranska namnet Bengtsson).

Sen förstår jag kanske inte riktigt dem som klagar över att de inte har något annat att se på tv. Finns det verkligen någon som inte kan se minst tre kanaler varav två sänder något annat än OS? Dessutom har väl de allra flesta ett gäng kabel- eller satellitkanaler som är nedlusade med annat material än sport.

Själv tröttnade jag ett tag på OS på lördag kväll, zappade lite och fastnade i ett störtintressant program på Kunskapskanalen om varför romarna inte begrep ett smack när kristendomen spred sig i deras imperium. Sen återgick jag till sporten och såg en boxningsdomare stoppa en match samtidigt som den ändå tog slut, eftersom en amerikan då lyckats slå ned en armenier två gånger under de sista tio sekunderna.

Tidigare på dagen hade jag sett Sveriges damer hyllas som hjältar när de klarat att hålla 0-0 mot Japan, och kunde inte låta bli att undra vad Sven Jerring (som refererade Sveriges berömda förlustmatch mot Japan i Berlin 1936) skulle ha tänkt om hur världen förändrats.

Samtidigt måste jag beundra hur hans arvtagare lever upp till målsättningen att varhelst en svensk olympier tävlar ska det finnas en svensk radiomikrofon. Fenomenalt.