Noll koll på OS-fotboll

Jag vet hur det brukar bli. På morgonen försöker jag zappa mellan kanalerna medan gårdagens tävlingar avhandlas i morgonsofforna, men det slutar med att jag tar en extra lång dusch. På lunchen sitter jag tyst bredvid medan begrepp jag inte har koll på och namn jag knappt hört förut diskuteras runt bordet. På kvällen suckar jag över att det inte finns någon riktig tv att titta på och stoppar öronproppar i öronen när det är läggdags. Ofta brukar jag inte ens fatta att det är VM eller OS på gång förrän jag märker att tv-tablåerna är översållade av matcher och tävlingar.

Min motvilja mot idrottstävlingar har till och med skapat familjefejder. I juni tillbringade min syster och jag några dagar på landet, just som fotbolls-EM pågick för fullt. Hon ville prompt se Sverige spela, men tv:n var trasig och internetuppkopplingen usel, så hon tyckte att vi skulle åka den lokala pizzerian där jag skulle hålla henne sällskap framför deras storbildskärm. Det tyckte inte jag. Jag ville hellre läsa klart min bok. Men efter en hetsig ordväxling trampade vi iväg på våra cyklar i raketfart så att vi skulle hinna till avspark. Fem minuter in i matchen tappade jag koncentrationen och önskade att jag tagit med mig boken.

Jag kan bara påminna mig om ett tillfälle då jag suttit kvar framför tv-rutan frivilligt. Det var när Sverige grävde guld i USA 1994 för snart 20 år sedan. Då var jag tio år och jag och syrran fick sitta uppe och följa matcherna med mamma och pappa. Jag kommer ihåg hur vi tillsammans kastade oss upp ur soffan och tjöt i eufori så fort Brolin och company sköt bollen i mål. Sedan dess har min glöd alltså falnat. Så har ju Sverige inte heller klarat sig lika bra efter det. Men troligen var det lyckan över att få stanna uppe sent och GES medryckande VM-låt som satte griller i huvudet på mig.

Så. Det är en sak jag ser fram emot med OS. Om två veckor, när det är slut.