Mitt förhållande till bilar

Jag brukar ibland säga att det är för miljöns skull. Det är helt enkelt inte sant. För de pengar jag sparar på att inte ha någon bil lägger jag på resor - med flyg.

Och i ett antal år har jag yrat om att skaffa mig en sommarbil för att kunna göra utflykter till, säg Arvika. Mina vänner skrattar åt mig. För någon sommarbil har det inte blivit.

Men jag gillar bilar. När jag var liten köpte jag biltidningar för pengarna och läste om DeLorean, Packard och Maserati. Och jag gillar att köra bil. Jag tycker om att inte vara beroende av tågstopp i Hallsberg och att kunna svänga av vid någon rastplats jag själv väljer bara för att sträcka på benen och titta ut över någon sjö som förhoppningsvis ligger där.

Och jag gillar sånger om bilar. Sånger där tjejen heter till exempel Mary och som rullar ner sidorutan och låter vinden blåsa i hennes hår och där vägens filer kan ta paret precis vart som helst. Eller sånger där en kille tänker köra hela natten för att bara köpa ett par skor till en annan tjej som inte har något namn men som i sången kallas ”baby, baby, baby”. Förhållandevis ofta är det just män som sjunger sånger om bilar.

När jag relativt nyligen fått körkort var Y( initialbokstav i namn används ofta för att skydda identiteten på personen eller för att göra texten mystiskare än vad den är, i detta fall gäller det senare) och jag och ytterligare någon på väg hem efter att ha sett bio. Vi skulle precis till att svänga av mot Hallsberg då Y undrade om vi inte bara kunde fortsätta att åka genom natten och långt bort.

Den sången som spelades på bilens stereo då var inte skriven av en man. I stället kom den från Kajsa och Malenas Historier från en väg.

Bilen som frihet och flykt eller åtminstone drömmen om frihet och flykt är om inte uråldrig så lika gammal som bilen som uppfinning, knappast något nytt men fortfarande lockande.

Och jag var frestad att bara fortsätta köra efter Y:s fråga, det var jag. Men kom på att vi hade skola dagen efter.