Kärleksmötet som slår allt annat

Drygt 20 år senare bakom ratten på väg norröver kommer magpirret inte från en pojktokig fjortis som ska på skoldans, utan från en småbarnsmamma med en betydligt mer pålitlig och beständig kärlekshistoria i bagaget. Och den här gången sitter inte kärleken på en röd moppe, utan på en Blixten McQueen-cykel med stödhjul på, tuta på styret och med en två meter lång flagga som varnar i vinden. Den här gången är kärleken starkare än all annat.

Kärlekshistorien föddes på Ystads BB i januari för tre år sedan. Jag hade uttryckligen förbjudit barnmorskan Ingrid att lämna rummet och jag var smått panikslagen i full färd med att överleva sekund för sekund. I kompensation mot mitt bryska beteende ville hon läsa en krönika i Ystads Allehanda (där jag för övrigt jobbade tiden då det begav sig). Den skulle handla om mitt första kärleksmöte med min son, tyckte hon. Ingrid har funnits i mina tankar genom åren, tillika det brutna löftet. Eftersom det har gått några år sedan BB-vistelsen tänkte jag berätta om ett annat oförglömligt kärleksmöte med samma kille fast nu femton kilo tyngre.

Bilresan är slut och vi är äntligen framme i Falun när jag hör hans ljusa röst bakom porten. De fyra dagarna vi varit åtskilda har känts som år och jag skyndar mig till huset. Jag drar och rycker i grinden för att snabbt komma in. Grannarna som befann sig i trädgården funderade bombsäkert på vad det var för hysterisk mamma som slängde med bildörrar, sprang för brinnande livet och drog i grindar. Jag flög fram mot hans ljusa kalufs som skymtade bakom min mammas axel. Jag gråter, okontrollerat. Äntligen är vi tillsammans igen. Jag visste inte att en treåring kunde gråta glädjetårar men nu vet jag. Ingenting kan någonsin skilja oss åt, och inga ord i världen kan göra ett sådant kärleksmöte rättvist.

Om du visste, kära lille pôjken, hur mycket jag älskar dig!