Kan man känna sig som folkparken i Hillringsberg?

Ibland kan man känna sig som den, vissen, rentav uppgiven. Dagen då vi tycker synd om oss själva. Den finns, den är tillåten, den går att förändra.

Men: Vi reser oss igen, som en Thorsten Flinck i sina bästa stunder, och lyckligt befriade från svält, naturkatastrofer och inbördeskrig ska det vara ganska lätt att förändra svart till vitt.

Kan det i så fall handla om en skvätt av folkparkens kraft, att den aldrig ska dö? Och kan det i så fall gälla Hillringsbergsparken som tänder på alla cylindrar om midsommardagen? I takt med alla mullrande V 8:or som drar i karavan till denna oansenliga park vid de lika oansenliga ängarna mitt ute på vischan.

Cruising naturell. En rullande bilutställning med samma mål, fler jänkare än Volvo. Heja landsbygden.

Det är så tätt mellan bilarna utanför parken att man får se upp var man sätter fötterna. Någon kan ju ha gått i däck på parkeringen.

1600 personer tog sig in, om de räknade rätt. Det skulle inte förvåna mig om det var fler. Utanför hängde och drällde flera hundra. Top Cats drog väl extra men fenomenet med den här parken är att den skulle ha dragit folk ändå.

Så har det alltid varit med Hillringsbergsparken just denna dag. Så vitt jag minns.

Allt kan man ju inte komma i håg.

Men en pärla är den. Heder åt gymnastikföreningen som förvaltar kulturarvet och hotar folkparksdöden.

Jag hade blickat upp mot den något resligare, gröna scenen i Åmotforsparken på midsommarafton, ännu en nostalgisk högborg att akta. Levande den också. Heja igen.

Att jag råkade se upp till den berodde inte på att jag vaknat i gräset, utan på ännu en hämtning inom familjefärdtjänsten.

Den har sina fördelar, ungarna kommer hem och man håller sig nykter. Annars hade det inte varit svårt att tanka gratis i Hillringsberg, denna innerfickornas korklösa kväll bland 1600 vänner.