Festivaler jag minns

Jag hade egentligen redan på den tiden passerat gränsen för festivalbesökarnas medelålder med ett antal år. Men en kompis med betydligt tidigare festivalerfarenheter än mig bestämde att vi skulle besöka Roskilde.

– En skön festival, sa han.

Jag satt i gräset inne på festivalområdet med en förmodligen ganska ljummen öl i handen då jag plötsligt hörde:

– Jävla svenskjävlar!

Fast på danska då. Hans kängklädda fot träffade rakt över mina glasögon och ögat och trakten runt omkring blev blåsvartrött. Vi lyckades leta på förövaren och peka ut honom för polisen som gjorde ingenting. Vi gjorde en anmälan på polisstationen med samma resultat.

Förövaren gick fri, jag fick ett blått öga och senare en ursäkt från danska JO. Annars var det en trevlig festival.

På Hultsfred senare samma år blev jag inte misshandlad men däremot blev det kravaller. Jag minns att jag tidigt på kvällen noterade att stämningen var hetsig och att någon sparkade en petflaska ur min hand.

Jag somnade i tältet men vaknade under natten och hörde av ljudet käppar som drogs mot gallerstaket innan jag somnade om. Först dagen efter fick jag höra att det varit upplopp. Minns inte riktigt hur och varför det startade men tydligen fanns det någon slags kravalltradition på Hultsfred.

Sedan dess har jag klarat av ett antal Arvikafestivaler. Och varje gång lovat mig själv att just denna festival ska bli den sista.

Nu sitter åter ett armband runt handen. Putte i parken har intagit Mariebergsskogen. Jag har blivit äldre, det är 17 år sedan Roskilde- och Hultsfredsbesöken. Det ser ut att bli en betydligt lugnare festival än någon av de tidigare festivaler jag bevistat – stämningen under öppningsdagen påminde mest om en seglarbrygga på Marstrand.

Och själv nöjer jag mig numera med att som högst stampa takten lite lätt till musiken med främre delen av fotbladet. Man ska vara rädd om lårbenshalsen.