Jag vill se fler gula kort

När jag åt lunch i Bibliotekshuset på måndag träffade jag en likasinnad, och då handlade konversationen över matbordet om Spaniens taktik med att bara ha mittfältare i anfallet, om varför de snabba ryssarna som slog Europa med häpnad för fyra år sen inte höll hela vägen då och om de kan göra det i år, och om varför Englands förbundskapten föredrar John Terry framför Rio Ferdinand när dessa båda tycker för illa om varandra för att spela i samma lag.

Som jag skrev redan förra veckan blir det nästan överdoser av fopoll nu (på förekommen anledning ber jag att få upplysa undrande läsare om att jag stavar så därför att en av mina favvobloggare, signaturen Wayne Nilsson, gör det, och jag tycker att det ser så roligt ut).

I radion fick några personer frågan om det är viktigt hur det går för Sverige. Hade jag blivit tillfrågad hade jag svarat ja, det är i alla fall inte likgiltigt. Går det bra för landet i idrott så blir många av oss på gott humör och handlar mer och kanske rentav jobbar bättre, och går det dåligt så är det förstås tvärtom. Och om det är bra så tar säkert regeringen åt sig äran, men går det dåligt så skyller den på någon annan, som den gör oavsett vilka frågor som står på dagordningen.

Vilket kommer mig att tänka på att av allt man ser göras på fotbollsmatcher så är det faktiskt inte panterviga målvaktsräddningar eller kanonskott rätt i nätet från 25 meter som jag mest beundrar och önskar att jag kunde göra efter. Utan det som gör mig mest avundsjuk är domarnas majestätiska gest när de tar fram ett gult kort ur bröstfickan och räcker upp det i luften framför den som gjort något olämpligt.

Tänk att få göra det inför någon sur affärsexpedit! Eller att höra borgare som försöker bortförklara arbetslösheten, och få gå fram till dem och dra upp det gula kortet!