Jag vill ha min Erkki Laine tillbaka

Det kan mycket väl ha med allmän åldersrelaterad cynism och liknöjdhet att göra, men jag tror det ligger en annan hund ihjälfrusen under isen också. Det måste det göra med tanke på utvecklingen.

Kvaliteten har ju höjts avsevärt sedan 1980-talet, när jag först fastnade för spelet. Spelarna är i dag heltidsproffs. De är snabbare, mer uthålliga och skickligare i varje moment. Snittlängd och -höjd har ökat. De äter rätt, sover rätt antal timmar och fystränar dagligen varenda användbar muskel i sina kroppar. Samt några till. Och skulle nerverna krångla eller inställningen dippa finns mentala coacher till hands.

Allt detta är sant och visst.

Men har det blivit roligare att titta på? Det vettifan.

Det jag vet är att varje gång jag diskuterar hockey med någon som inte är en fullblodig fanboy kommer vi till samma slutsats. Det är inte lika kul längre.

Jag inser nu givetvis att den föraktliga gubbrepliken ”det var bättre förr” dansar på min tungspets (eller mina fingertoppar, snarare) – men tillåt mig utveckla.

• 55 omgångars serielunk är åt helskotta för mycket. Jodå, jag vet nog att nordamerikanerna alltid spelat många fler matcher än så, men det betyder inte att de har rätt. Det behöver man bara kolla in omgång 19 eller 34 för att inse.

• En trotjänare är i dag en individ som spelat för samma klubb i två-tre säsonger. När halva truppen byts ut inför varje spelår och de lokala förmågorna glesnar i leden blir det allt svårare att frammana samma känsla för ”sitt” lag.

• Elitserien har blivit en kommersiell produkt som ska krängas likt mobiltelefoner eller tvättmedel. Tv-avtal och merchandise och vip-bås ger intäkter, men också en tilltagande fjärmning från den sportsliga ursprungstanken.

Å andra sidan kanske det bara är så enkelt att jag saknar Erkki Laines handleder, Magnus Roupés tacklingar och Pekka Lindmarks sköna attityd?

Tja. Det vettifan.