Jag lovar att alltid berätta farfars historia

Jag har skrivit om honom förut men det är lite skillnad den här gången, för nu finns han inte längre.

Min farfar Hans Christian Hansen var en dansk bondson som reste till Tyskland för att jobbmöjligheterna var bättre där. Så bröt andra världskriget ut och han lärde känna en grupp motståndsmän. Tillsammans med dem byggde farfar upp en motståndsrörelse, bland annat smet de ombord på tåg och stal hemliga dokument från tyskarna. Rörelsen växte, till slut blev de påkomna.

Farfar dömdes först till döden men eftersom han var ung och stark ändrades domen till tukthus och koncentrationsläger.

I nästan fem års tid tvingades han gräva massgravar. Han blev misshandlad, han svalt och såg ofattbart många människor dö.

När amerikanarna befriade honom 1945, under en marsch till ett nytt koncentrationsläger, var han så utmärglad att det skulle ta honom flera år att gå hem till Danmark igen via stopp på olika gårdar längs vägen.

Så småningom flyttade farfar till Vålberg för att starta ett nytt liv med arbete på Svenska Rayon. Han fick det bra, även om mardrömmarna plågade honom in i det sista.

Ett sätt att bearbeta de hemska minnena på blev att skriva dikter. Dessa läste han upp i alla möjliga sammanhang runtom i Halland dit han senare flyttade. Nästan 80 år gammal var han med och vann lag-SM i poetry slam.

Nu när farfar inte längre själv kan berätta om koncentrationslägrens fasor tänker jag fortsätta att göra det åt honom.

Fly svarta natt och ta med dig alla drömmar jag drömt.

Ja, ta dem med dig bortom galaxernas mångfald, mot den blå himlen, mot solen till ljuset skönt och gott.

Först då kan jag sova helt utan drömmar, vakna och känna att sinnet nu är renat,

att stormen i mitt inre blott var en tanke i en ond dröm.