Jag har aldrig ångrat något jag lärt mig

I stället spelar jag teater och planerar kommande nummer i föreställningar som ännu inte finns... Just nu är projektet att lära sig tarotkortens betydelse. I utbudet för Mimulus har nämligen förekommit en ”madame Cecilia”, Kulturnatta var det visst. Jag tolkade drömmar vilket är en högst seriös verksamhet. Kön av tonårstjejer ringlade sig konstant under hela tiden vi höll på och de flesta frågade efter spådom. Jag nekade ihärdigt och beskrev istället drömarketyper och vad de i allmänhet betyder.

Det var tänkt som lite lattjo lajbans men blev en intressant upplevelse – eftersom bra samtal uppstod då vi diskuterade drömmarnas möjliga tolkning. Plötsligt såg jag en möjlighet att stärka och stötta tonårsflickor på ett sätt ”vanliga” vuxna sällan har möjlighet till.

Som diplomerad coach måste jag väl kunna använda tarotkort som utgångspunkt för att flickor ska kunna hitta sina svar och känna sig styrkta i sina önskningar? Särskilt som jag hittade en författare som väldigt nyktert förnekade någon magisk koppling i korten utan mer talade om dem som dialogmöjligheter.

Tänkte jag, skaffade lärobok och har nu börjat plugga symboler. Väääldigt svårt att nöta in nytt när man är äldre upptäcker jag då. Vad värre är – jag finner också att även den nyktra tror på förutsägelser, min inre intuition kommer att välja de kort som ger de rätta svaren... Nja, tror inte så mycket på det, men det är samtidigt rätt frestande. Att veta vad som ska hända, hur det kommer att gå. Tryggt eller tråkigt?

Mer tråkigt än tryggt tror jag – men det behöver jag ju inte bry mig om än. Just nu är strävan att undgå alzheimer genom att träna minnet och lära mig alla de där korten. Vad det sedan blir av det kvittar - hittills har jag aldrig ångrat något jag lärt mig.

Blir det för kämpigt har jag ju alltid vindskivorna.