Inte kan vi slänga oss av tåget heller

Nu går det för all del inte att öppna dörrarna i farten längre, och därmed kan vi stå med lång näsa när Värmlandstrafik blåser förbi våra stationer. Om allsmäktigheten inte tar sitt förnuft till fånga vid nästa sammanträde och låter länstågen tjäna sitt syfte.

Vad ska de annars heta?

Pappa har berättat den där historien ganska många gånger, om hur tåget bara saktade ner så att han fick hoppa av vid den då ståtliga järnvägsstationen som några klantskallar fick för sig att riva istället för att låta den monumentala tegelbyggnaden gagna bygden.

Vid det då lika välskötta stationsområdet med välansade gräsmattor och gårdsplan med flaggstång fanns en telefonkiosk. Därifrån ringde han stinsen i Åmotfors för att förklara varför dörren på tåget stod öppen.

Kommunikationen fungerade även utan mobil och appar, tänka sig, och normalt sett stannade tågen. Ville man kliva på kunde man vrida på stoppsignalen på perrongen, så stannade tåget.

Om inte, och heller ingen skulle stiga av, körde det förbi stationen. Nu ska vi få varken chans att kliva på eller kliva av vid just den stationen där vi bor eller 16 andra längs Värmlandsbanan och Fryksdalsbanan.

För att det ska gå fort, för att det ska ta högst timmen att komma till Karlstad från Charlottenberg eller Torsby.

Förutsatt att det inte blir stopp och väntan i Kil, och risk för att hela den förbluffande planen som Värmlandstrafik umgås med havererar just på grund av detta.

Men det värsta är väl ändå att länstågen låter själen gå förlorad, att det ska susa förbi oss så att vi får står där som nedslagna semaforer.

Det skulle vara som om servitörerna på Nobelfesten bara valde att servera vissa av noblessen pressad anka och tryffelstekt piggvar för att bära ut resten av maten på brickan och de hungriga skulle hänvisas till en korvkiosk på Norrmalm.