Inte bara negativt att vara lat

Anledningen till att mina historier aldrig blir färdiga är att jag bara jobbar när jag måste. Jag älskar att skriva. Men för att kunna producera en riktigt lång text krävs det mer än lust. Det krävs att man anstränger sig och jag är helt enkelt för lat. När det gäller projekt som kräver planering, tålamod och hårt arbete så måste jag ha kniven mot strupen för att ro det i hamn.

Det har gjort att journalistjobbet är perfekt för mig. Korta deadlines, höga krav och snabba puckar gör att jag kan vara produktiv. Så länge jag har en piska över mig så kan jag skriva så det smattrar i tangentbordet, intervjua personer på löpande band, hålla många bollar i luften och alltid leverera en färdig text.

Det är samma sak när det gäller städning. Jag måste bjuda in folk på middag med jämna mellanrum för att mitt hem inte ska haverera fullständigt. En middagsbjudning utgör den deadline som jag behöver för att få fart. Om jag vet att någon kommer på besök så kan jag städa både effektivt och koncentrerat i flera timmar i sträck. Andra dagar orkar jag knappt ta upp strumporna från golvet.

Nu menar jag inte att det bara är negativt att vara lat. Tvärtom så njuter jag av fullkomligt händelselösa dagar. Och det är ju latheten som gör att jag känner mig så förbaskat nöjd när jag väl lyckas åstadkomma något. Då jag har skrivit klart alla artiklar för dagen och huset är någorlunda välstädat.

Jag hoppas att kursen i kreativt skrivande, med fasta datum, krav, hemläxor och rutiner, kan fungera som den piska som jag behöver för att slutföra något av alla mina byrålådsprojekt. Mitt mål är inte att jag ska skriva en bok som blir utgiven. Mitt mål är att bevisa för mig själv att jag klarar av att skriva en skönlitterär historia från början till slut. Det är en utmaning och jag kan redan nu föreställa mig hur nöjd jag kommer att vara om jag klarar av den.