Ibland är det skönt att vara naiv

Det är inte bara i rikare delar av världen som utseendefixeringen eskalerat, märker jag när jag tittar på Jessica Simpsons serie The price of beauty. Sångerskan reser runt i världen för att ställa frågan ”Vad är skönhet?”. (Snygga Simpson bestämde sig för att göra programmet efter att ha hånats för sin vikt i amerikanska medier).

Tittarna får en inblick i kvinnors vardag i olika kulturer och får följa deras uppoffringar för att bli vackra. I Thailand intervjuas kvinnor som bär omkring på tio-kilosringar runt halsarna, och i Brasilien en ung mamma i en kåkstad som prioriterar en bröstoperation framför ett drägligt boende. Det finns till och med en hel skönhetsindustri speciellt anpassad till favelorna, kåkstäderna, där kirurger erbjuder de fattiga speciella rabatter på bland annat stjärtimplantat, den vanligaste skönhetsoperationen i Brasilien.

I Japan skär kvinnorna sönder ögonlocken för att se mer västerländska ut. I Uganda är det status att vara överviktig och kvinnor får snällt sitta i ”fetningshyddor” i flera månader innan sitt bröllop. De tvingas dricka kopiösa mängder mjölk för att likna tjocka kossor (japp, så uttrycktes det) på bröllopsdagen.

Nu hoppas och tror jag att programmakarna vaskat fram extremer, och att deras syn på skönhet inte är en norm i respektive land. Men ändå. Det är beklämmande att se vad, främst kvinnor, gör för att betraktas som vackra.

Själv inbillar jag mig faktiskt att ankläppar och botox-stela ansikten är på väg att bli passé här i väst, att både kvinnor och män tröttnat på konstgjorda ideal. Kanske är jag naiv - men det är ganska skönt att vara det ibland.