Hej då, mopparna

Jag var alltså på Sillegården i Västra Ämtervik för att vara med om det som sades vara allra sista tillfället att uppleva en Packmopedsturné.

Eftersom jag kom just när de första tonerna klingade ut stannade jag nära scenen. Annars skulle jag skulle jag ha fått passera de 2 000 som kommit före och hamnat ända nere vid Frykens strand, där jag skulle ha behövt kikare för att skilja på Anna Stadling och Mats Ronander.

Därför blev jag stående som en trafikdelare mitt på vägen mellan publikplatserna och öltälten, duckande för jättekorvar med mycket senap och ketchup svängda av folk som slirade utför vad som under kvällen förvandlades från ett litet dike på en åker till en lerkana.

Emellertid återgick min tanke till ett tidigare tillfälle då det dåtida packmoppegänget höll till just på Sillegården. Jag vet inte hur länge sen det var, men jag har en känsla av att publiken var ungefär en tiondel så stor och att de allra flesta kunde klämma in sig i en av byggnaderna på gården. Och att man definitivt inte möttes vid ingången av en skylt som meddelade att man där för endast 20 kronor kunde köpa öronproppar.

Alltså, det är klart att man ska vara glad så länge inte någon ordningsvakt slänger ut en och säger att gamla gubbjävlar ska pallra sig hem till servicehuset, men är det något jag aldrig förknippat med visor så är det att man ska ha öronproppar när man lyssnar på dem.

Inget ont om de artister som suttit upp på packmopparna de senaste åren, men när några som varit med förr, som Ola Magnell och Mats Klingström och bägge systrarna Schultz, fick komma in denna avskedskväll och köra varsin låt så blev jag benägen att gubbknarra: – Det var allt bättre förr…

Så om nu detta verkligen var sista turnén så kanske det är lika så gott.