Har man en pung så ska den sparkas

Ungefär, eller snarare ganska exakt, så har orden fallit från min mun vid några tillfällen som till förvillning påmint om varandra. Det dessa tillfällen haft gemensamt kan sammanfattas med ett ord: masspsykos.

Jag talar då om fenomenet att köa ohemult länge för något. Att fysiskt placera sig i en rad av andra lika förvirrade människor och tillbringa ett stort antal timmar i akut uttråkningsläge. Bara för att vara först med en pryl, en biljett, ett spel eller vad fasen som helst.

– Skulle jag aldrig göra!

Ungefär, eller snarare ganska exakt, så har er vördnadsfulle spaltskribent yttrat sig samtliga gånger ämnet kommit på tal. Till hans försvar bör sägas att han faktiskt trodde på vad han sa. Och dessutom – hittills – levt som han lärt.

Men som en vis man i Nordvärmland brukade säga när någon förhävt sig: ”Jojo, det låter när katta skiter”.

Ikväll ryker nämligen en av de få kvarvarande bastionerna av rakryggad konsekvens som jag fortfarande kan skryta med.

Ikväll kommer jag att stå som ett fån i timmatal och kvida av anspänning. Eller snarare sitta, då jag lyckats utverka en lånad fällstol från en välvillig kamrat.

Vad det handlar om? Tja, det är egentligen mindre viktigt, men måste ni nödvändigtvis ha reda på det handlar det om Apples senaste smartlur. Den sjätte i ordningen, som därför logiskt nog döpts till iPhone 5.

Och därmed har vi kommit till delen av krönikan där jag ska försöka rättfärdiga mitt beteende.

Jag skulle kunna nämna att jag haft min befintliga mobbe i två och ett halvt år och att den nu är tröttare än en valiumsmaskande tonåring. Jag skulle också kunna nämna att Apple aldrig någonsin släppt en produkt i det antal exemplar som motsvarar intresset, vilket fördröjer väntan med ett par månader om man inte handlar omedelbart.

Men allt det där är givetvis blaha blaha.

Jag gör det nämligen enbart och allena för det masochistiska nöjet att berätta om min skröpliga karaktär för er, O dyra läsare.

Och med de orden drar jag på suspensoaren.