Främlingsfientligt

”Hemmablind” betyder ju inte bara att man blir blind för att saker och ting rotar ihop sig i den invanda miljön utan också att man inte ser uppenbara möjligheter och nyskapande problemlösningar för det man gör.

Med grund i ovanstående är jag en stor vän av det som heter migration – immigration och emigration, bara flytta på er för rör man om i grytan så får man mera smak och arom.

Med ett enda undantag.

Kantareller.

När jag på morgonpromenaden i blåbärsskogen stöter på en leende thaliländska som plockar bär så tittar jag inte alls vidsynt utan mera buttert på henne. Därför att sisådär femtio meter bort växer ett gäng kantareller som jag tålmodigt väntar på ska bli stora nog att inte anses som barnarov och di dära invandrarna är ju så förbenat flitiga och plockar så idogt överallt... tänk om hon tar ”mina” kantareller?

Med kantarellerna har jag noterat ännu en dödssynd hos mig själv – girighet. Normalt sett är jag tämligen generös och delar gladeligen med mig av det mesta – och när jag plockar blåbär, äpplen eller rabarber så plockar jag ungefär så mycket jag behöver och går sedan därifrån.

Men kantareller...

Jag har en mycket liten frys och anser att den största njutningen med skogens guld är att steka dem färska och lägga dem på en smörgås, kanske två. Men plockar jag då lagom många till två svampmackor och lämnar resten? Icke! ALLA svamparna ska jag ha! Inte bråkdelen av en hatt ska lämnas åt andra skogsvandrare och det är skamligt hur knappnålshuvudssmå svampar jag har mage att ta med mig hem. Här gäller att rensa svampstället så att ingen annan hittar det och kommer tillbaka ett annat år...

Just i år snubblar jag över kantareller precis överallt och liiite trött på svampmackor har jag hunnit bli. Ändå svor jag mellan tänderna då ”mitt” svampställe var rensat.

I kantarellskogen kommer den sanna naturen fram.