En förkärlek för moderater

Bitvis har jag varit samhällsreporter, emellanåt har jag ändå behövt ta kontakt med en politiker, för att kontrollera hur det förhåller sig med ett eller annat.

Och därvid funnit att jag har en förkärlek för moderater.

Moderater är inte sällan välutbildade, pålästa, artiga, artikulerade och, tja, väluppfostrade nog att stå till tjänst med sina pedagogiska talanger… I alla fall de som tagit sig upp en bit i hierarkin, och det är dem vi talar om.

Precis det som gör att förtroendet för Fredrik Reinfeldt alltid ligger på toppnivå, när opinionsinstituten ställer frågan så.

Jag har ett väldigt förtroende för Fredrik Reinfeldt som person. Men sen är det ju det där med politiken, det som gör att jag måste tillägga: Låt inte lura er!

Nu är det lätt att luras även med ord, eftersom ordens betydelse ändrats på senare år. Som det här med respekt – förr en fråga om tilltro och aktning, numera ett uttryck för självpåtagen makt.

Eller välfärd. I ett av tv:s valprogram frågade reportern folk på stan vad de menar med välfärd. Visst fanns det de som tänkte på sjukvård och dagisplatser – men också andra som läste in till exempel möjligheten att göra en resa då och då, alltså en rent privat tolkning av välfärdsbegreppet.

Välfärd för mig, om vi ska använda den synvinkeln, är att slippa snubbla på uteliggare – därför att samhället tar ansvar även för sina svagaste. Uteliggarna har jag inte hört någon nämna i valdebatten.

Sjukpensionärerna har däremot nämnts: som den grupp som får vänta på skattesänkningar! För mig är frågan varför det över huvud taget tas tillbaka skatt på en – mager – inkomst som består just av de skattemedel vi i solidaritetens namn styrt dit. Där gör blocken dessvärre ingen skillnad.

Välfärd genom solidaritet – eller en välfärd byggd på pengar i den egna plånboken. Det är det enkla valet som ingen vältalighet får skyla över.