Det kunde ha varit värre

Inte så att jag skaffat hästsvans, sportbil eller en hälften så gammal flickvän. Nejdå, som vanligt håller jag mig med god marginal inom blygsamhetens gränser. Klassisk Ingmar Bergmansk, existentiell ångest är vad jag ägnar mig åt.

Det började med att jag blev dumpad, vilket fick mig att allvarligt tvivla på att jag någonsin kommer uppnå mina drömmars mål – att leva i livslång kärlek och bli pappa.

Hemskt för mig.

Men för mänskligheten som helhet inte ens en fis i rymden. Den lär klara sig lika bra eller dåligt utan mina gener.

Ändå finns den där gnagande obehagskänslan där. Kanske är det trots allt så att livet är slut snart? Vad har jag gjort av det egentligen?

Jag undrar vad det beror på att så många, framförallt män, drabbas av sådana tankar och kriser i just den här åldern. Kan det ha något med vårt grundläggande kulturella paradigm att göra?

Ja, kanske det. För hur var det nu med Jesus?

Inga likhetstecken mellan mig och mannen från Nasaret i övrigt. Absolut inte! Men var inte han typ 40 när han spikades upp på korset...?

Nej, jag har inte hemfallit åt religiösa grubblerier, även om livet känns som ett kors att bära just nu. Däremot har jag börjat snegla på den moderna och ganska framgångsrika KBT-psykologin. Nu försöker jag lära mig att tänka konstruktivt och positivt.

För man måste alltid jämföra, som en annan existentiell Ingemar sa i Mitt liv som hund (mitt djurtecken enligt den kinesiska astrologin). Statistiskt sett har jag ju en halvlek kvar av livet. Och egentligen har jag det bra med fina föräldrar, andra släktingar, underbara syskon och syskonbarn och många älskade vänner.

Så även om jag känner mig minst sagt misslyckad just nu kunde jag ju ha haft det betydligt värre; blivit översvämmad i Pakistan, dödad av en amerikan i Irak eller utlyst ett skitår som Littorin – och sedan drabbats av det själv.