Det händer aldrig igen. Aldrig.

På Facebook skrev jag då att jag inte hade kunnat bli mer förvånad om Sven Tumba klampat in i rummet, livs levande och iförd ett litet raffset. Och det var årtiondets sanning. Inlägget författades med hakan vilande mot golvtiljorna, ögonbrynen uppdragna mot hårfästet och ståpälsen skavande mot vartenda klädesplagg.

Jag snackar förstås om den fullständigt orimliga, osannolika, otänkbara vändningen på Olympiastadion i Berlin. Från 0–4 till 4–4 på en halvtimme – mot Tyskland. Tyskland! Folk som inte har så mycket hum om sport i allmänhet och fotboll i synnerhet kan helt enkelt inte förstå hur absolut skrattretande tväromöjligt detta var. Och är.

Så sent som igår läste jag en liten notis om hur Joachim Löw, Tysklands förbundskapten, gått omkring och grunnat på matchen i en vecka men fortfarande kände sig helt blåst. Vem kan klandra honom? Alla världens fotbollsanalytiker kliar sig i fontanellen.

Trösten till herr Löw och oss andra är att historien kantas av (nästan) helt jämförbara orimligheter. Där omständigheterna likt magiska tetrisbrickor trillar på plats, en efter en, och utlöser händelser vars odds måste skrivas i astronomiska tal.

Folk överlever misslyckade fallskärmshopp efter att ha landat i höstackar. Andra träffas av blixten på samma exakta plats som sin far och farfar, och stryker med precis som dem.

Tage Danielsson skrev en lysande monolog i ämnet, ni vet den om kärnkraftverket i Harrisburg. Kontentan var att det var så osannolikt det som hänt att det helt enkelt inte kan ha hänt. Ändå har det hänt.

I just det fallet är problemet dock att det faktiskt inte var så osannolikt. Tjernobyl, Fukushima och ett par andra nära-ögat-incidenter har visat att kärnkraftverk inte direkt är idiotsäkra.

När det gäller Tyskland och Sverige och fotboll vill jag dock sticka ut hakan en millimeter och göra ett kategoriskt påstående.

Det händer aldrig igen. Aldrig.