Det är en konst att få skäll

Så illa var det inte, men det lät rätt surt i mejlen som slank in i datorn. Ordalaget var fränt, jag skulle infinna mig på fabriken för att jag hade skaffat den dåligt rykte.

Sådan genomslagskraft har uppenbarligen det som skrivs i VF, och det får man tacka för. Det funkar även för ens största kritiker.

Nu mötte jag dem på deras fabrik för att jag hade skrivit alldeles korrekt om deras produkter, utan att de själva visste om det. Men det hade gått upp för dem – tack vare artikeln där de råkade nämnas fast den inte alls handlade om deras företag.

Det blev visst pannkaka av det här, sa de något överraskande när jag var beredd att vända andra kinden till. Det behövdes inte. VF hade naturligt vis återgett sanningen, men de hade blivit lurade av sin återförsäljare som inte hade bangat för att lägga på 76 procent i provision.

Det hade de inte tänkt på förut, nu visste de, berättade och här försvann den sista cellen av reportens ödmjukhet med automatik. Han tyckte det var en jäkla tur att han hade skrivit om dem.

Sen gick jag. Och gått har jag gjort sedan dess, i skogen – för att skrämmas. Vi vet inte om det hjälper, men det skulle hängas upp fler älgar upp och ner i slaktboden för varje dag av älgjakten som gick. Det är ingen fager syn, men det är avskjutning för vår BNP, skav och filé, och det är dagar av vidunderligt vackra morgnar när solen så eldröd den kan bli tränger igenom morgondimman. Guldkant,

Dessutom sällskap och samvaro som jag tror inte ens Ulf Lundell skulle vilja vara utan. Den säregne ville ha Skavlan för sig själv för att slippa blandas med med andra gäster, sa han. Och alla gick på finten, pr-tricket inför höstturnén som kommer att spelas i fullsatta salonger.

En konst det också.