Dallas för oss hopplösa nostalgiker

För mig är de nyproducerade avsnitten med henne, J.R. och Southfork ren nostalgi. I Sverige sändes serien för första gången den 30 januari 1981 och avslutades i december 1993.

Vinjetten utgjorde soundtracket till min barndoms lördagskvällar. Hela familjen satt bänkad med popcorn, filtar och kuddar. Mysfaktorn var hög. Mina första Dallas-minnen härstammar från i slutet av 1985. Jag var sex år gammal och det var rena himmelriket att sitta nerbäddad med hela familjen omkring sig. Och jag var inte ensam. Dallas lyste upp vardagsrummen för miljontals familjer världen över.

För någon vecka sedan såg jag ett inlägg på Twitter. Det var en pappa som reflekterade över familjens fredagsmys. Hans ena dotter stirrade på sin I-pad, den andra tittade på tv:n, hans fru satt i soffan med datorn i knät och själv surfade han på sin mobiltelefon. Alla var upptagna av olika saker.

Jag vet inte om den bild som han förmedlade är representativ för många familjer. Men kanske är tv:ns samlande effekt på väg att svalna. Tv:n har alltid, trots sina likheter med en öppen brasa, haft ett dåligt rykte. Det gamla öknamnet ”dumburken” säger ganska mycket om synen på den färgsprakande, högljudda lådan som står i alla vardagsrum.

Men jag tror att ryktet är på väg att förändras. I framtiden kommer vi att minnas stunder då tv:n hade förmågan att samla en hel familj med värme. För det är lätt att kasta ett sockersött skimmer över gårdagen.

Precis som dagens alla historieromantiker, som får något fuktigt i ögonen när de ser en öppen spis, så sker något inom mig då jag återigen sitter bänkad framför Dallas. Jag tror att vi är många som ser de nyproducerade avsnitten bara för att vi är hopplöst nostalgiska.

Jag struntar helt och hållet i seriens kvalitet. Så grattis på födelsedagen kära Sue Ellen och tack för att du fortsätter att vara min lägereld.