Bögar och agenter gör min måndagskväll

Det som slår mig vid läsningen är hur mycket Sverige har förändrats på 30 år. Medicinskt har stora framsteg gjorts. Att vara hiv-positiv är inte längre det samma som en dödsdom. Effektiva bromsmediciner gör att det går att leva med sjukdomen.

Inställningen till homosexuella har också förändrats i positiv riktning. Homosexualitet betraktades som en sjukdom i svensk lag ända fram till 1979. Skammen och fördomarna var utbredda betydligt längre.

I boken och tv-serien skildras det för första gången på svenska. Det blir ett starkt gripande drama direkt från en verklighet inte så många har sett.

Långsamt har de homosexuella tack och lov fått fler rättigheter. De får adoptera barn och gifta sig. Det är väl bara några enstaka frikyrkopastorer och kristdemokrater som numera tycker att det är något konstigt med bögar och flator.

I kväll ser jag på den nygjorda dokumentären om de som överlevde 80-talet. Hoppas att de 1,2 miljoner tittare som följde Gardells serie också gör det.

Sedan fortsätter jag i SVT med fjärde delen av Homeland, den hyllade, välgjorda och gastkramande serien om hotande terrorism på amerikansk mark. Jag sitter som på nålar med en krypande obehagskänsla i magen varje måndagskväll strax före läggdags.

Jag skulle nästan behöva peta i mig några av de piller som agenten Carrie Mathison (Claire Daines) använder för att dämpa sin ångest, men det brukar gå hyfsat bra att somna efteråt, trots den infernaliska spänningen.

Läste att det planeras för en tredje säsong som ska sändas i amerikansk tv nästa höst. Betyder det att den äcklige Nicholas Brody (Damian Lewis) ska klara sig undan i ytterligare tolv delar efter den här omgången? Jag bävar och längtar redan.