Angående oviljan att älska på kommando

Så är det inte. Men det är tacksamt att göra sig lustig över folk som är så överdrivet populära att Expressens recensent anser det fullt rimligt att dela ut betyget ”sex av fem möjliga”.

För en tvivlare som mig lät många låtar under lördagens konsert likadant. Alla enligt samma recept: “Tag tre ackord och rör ner ett knippe tvåstaviga flicknamn (Mary, Jenny eller liknande). Efter cirka två minuter: tillsätt ett brölande saxsolo, och en nypa trallvänliga ”whoa-oh”. Lägg till namnet på en amerikansk håla.”

Men, för att lugna alla som nu börjar planera att skicka hotbrev och avklippta tånaglar till mig; jag gillar det. Musiken, alltså. Men jag hade ingen magisk upplevelse på Ullevi i lördags, och tillåt mig att förklara varför.

För några år sedan åkte jag till Egypten och skulle kika på pyramiderna, för det ska ju vara något av en upplevelse. Min upplevelse gick dock ut på att värja mig från envisa souvenirförsäljare samtidigt som jag trycktes in i en klaustrofobisk gångtunnel tillsammans med en busslast svettiga tyskar.

Det gick inte att njuta av det fantastiska som pyramiderna är, därför att det var så många andra som skulle njuta samtidigt. Som på beställning: ”Här är pyramiderna, varsågod att förundras.” På samma sätt som: ”Här är Bruce, tyck att det är magiskt.”

Så nu utövar jag en annan taktik. Jag sitter hemma på kammaren och matar Youtubeklipp och Spotifylistor. Bruce anno 1974, 1985, 2002, och så vidare... Och nu börjar jag förstå vad det handlar om. Kanske är det till och med lite... ja, magiskt.

Och, för att fortsätta min objektifiering från förra veckan, så finns det minst en lärdom från lördagens konsert på Ullevi som alla män kan dra nytta av: en välsittande vit t-shirt och ett ödmjukt sätt räcker oftast längre än alla accessoarer och attityder i världen. Tänk på det, gubbar.