All satir är inte kul

Till att börja med så håller jag med om en kommentar jag såg av någon – jag tror det var Ann-Charlotte Martéus i Expressen, som jag tycker är en av de bättre krönikörerna nu för tiden – om att Elisabeth Ohlsson-Wallins satir över kungahuset är bedrövligt dålig.

Inte för att jag har något emot elakheter mot dem, och ibland kan det vara på sin plats att byta ut den eleganta värjan som satiriker alltid skryter med mot en rejäl stridsyxa, men fotomontaget med hakkorset under mattan och Camilla Henemark som serveringsbord för pizzor var bara så platt att jag knappt ser någon humor alls i det. Och varför man ska göra satir som inte är rolig kan jag över huvud taget inte begripa.

Fast å andra sidan är smaken olika, och som jag sagt förr: även dumskallar ska ha rätt att klanta sig offentligt, om de inte kan låta bli.

Lite synd tycker jag däremot om Mats Strandberg, den gamle Radiosport-medarbetaren som ville vara hygglig mot sin ännu äldre kollega Bo Hansson som kände sig frusen, och släppte in honom i radiohytten. Nu har Mats fått sparken för att Hansson inte kunde hålla truten under pågående sändning, och dessutom hade den dåliga smaken att säga precis vad han tänkte. Även om Hansson förmodligen börjar bli gaggig så har jag inget större medlidande med honom, men vem som skulle säga till en gammal kamrat som vill komma in ”äh, du kan gott frysa, din lösmynte rasist”, det undrar jag.

Sen kan jag i och för sig undra varför bråk om svenskars syn på afrikaner, eller människor med hudfärg mellan ljusbrunt och kolsvart, så ofta handlar om rent larv: glassorter, seriealbum, tårtor, tecknad barnfilm, kvartersnamn från 1800-talet… Finns det inte värre former av diskriminering att rasa mot än att man hela tiden måste leta exempel som får hela diskussionen om rasism att bli mer löjeväckande än allvarsam?