”Eller... Du kanske hellre vill ha saft?”

Denna situation utspelade sig häromveckan, när jag hade mina föräldrar på besök och vi blev inbjudna på fika hos avlägsna släktingar som vi inte träffat förut. Att det ofta råder viss förvirring kring hur gammal jag är, det är jag van vid.

Jag är både kort, liten och har väl ett relativt ungt ansikte. Mina händer är små och i skor har jag storlek 35. Det händer rätt ofta och i alla möjliga sammanhang att folk frågar om min ålder och sen knappt tror det är sant när jag säger att jag är 28.

Oftast tar jag det med ro – kanske är åldersfixeringen inte så konstig ändå. Samhället premierar ungdom och är dessutom till stor del åldersindelat. Skolan börjar när man är sex, på 18-årsdagen blir man myndig, när man fyller 20 får man gå på Systembolaget. Efter 26 får man inte längre några ungdomsrabatter och vid 30 börjar kvinnors fertilitet att minska. Runt 65 är det dags för pension. Till olika åldrar hör olika normer. Då är det kanske intressant att veta ungefär var någon ligger på skalan.

Men ibland vore det skönt att slippa övertyga folk om min ålder. Som i våras, på väg till London med en kompis. Vi bestämde oss för att ta en öl på flygplatsen medan vi väntade på boarding. Jag fick förstås visa legitimation, och när jag lämnade över passet såg tjejen bakom bardisken på mig med skepsis.

– Kan du verkligen vara 28? Det här ser inte ut som du.

Det var knappt så hon trodde på mig när jag dessutom tog fram körkortet. För att verkligen övertyga henne om att jag inte var på flykt från Sverige och snott någons identitet radade jag upp mina olika medlems- och kontokort, alla klart och tydligt i mitt namn. Då gav hon till slut med sig och jag fick köpa min öl.

Nåväl, det hade kunnat vara värre. Ibland ger ju busschauffören mig till och med en ungdomsbiljett automatiskt, det sparar man några kronor på. Men jag kommer nog inte lida alltför mycket när det väl dyker upp en rynka eller två. Då kanske jag får ta min öl ifred.