Tusen tack, alla lärare

Alldeles nyss var de alldeles små, det är inte länge sen de gick på dagis. Jag minns när de just hade börjat, den plötsliga insikten om och glädjen över att det fanns en hel räcka nya vuxna som brydde sig om våra barn.

Om jag inte har tackat ordentligt förut så vill jag göra det nu när deras skoltid snart är slut.

Tacksamheten riktar jag inte bara till dem som har varit förskollärare, barnskötare, fritidspedagog eller lärare för just mina barn, utan till alla dem som jobbar i barnomsorgen och skolan i Sverige.

Tack till er som har kraft att engagera er, till er som tänker till och lyckas väcka elevers intresse för ämnen som de inte på förhand visste att de gillade.

Alldeles särskilt till er som förmår ta er extra mycket tid och lägga ytterligare omsorg på de barn som behöver det bäst. Barnen som inte lär sig så snabbt och där det krävs skickliga lärare som letar länge och ömsint efter de nycklar som kan öppna vägen till verklig kunskap. Barnen som behöver vuxnas stöd mer än andra för att deras föräldrar inte riktigt orkar med att vara föräldrar och de truliga, stökiga ungarna som det vore så lätt att bara snäsa åt och sedan sucka över på lärarrummet.

Självklart finns det pedagoger som inte passar för sitt jobb, alla yrken har mindre lämpade utövare, men jag vågar påstå att de besjälade och kärleksfulla är så många fler.

Samt att det är katastrofalt att så få väljer att bli lärare.

På vissa högskolor och universitet står mer än hälften av platserna på lärarutbildningen tomma i höst. Särskilt få är det som vill arbeta på högstadiet och alldeles extra illa är det i de naturvetenskapliga ämnena.

Svenska elevers kunskaper i matte och fysik är redan nu uppseendeväckande dåliga jämfört med många andra länder, det brukar invandrade elever från någorlunda studievana hem snabbt konstatera när de kommer hit.

Hur illa ska det inte bli om några år när det inte finns några behöriga lärare kvar?

De klassklyftor som redan gapar mot oss kommer att vidgas ännu mer, och om den politiska majoriteten struntar i det så kan de kanske fundera över vad det kommer att innebära för Sveriges framtida konkurrenskraft att ungarna inte kan räkna.

Det finns många skäl till att lärarjobbet inte är attraktivt. Ett är förstås lönen. Det är inte konstigt om den som råkar tillhöra den alltmer exklusiva minoritet som begriper matte och fysik hellre väljer att bli ingenjör i privata näringslivet. Månadslönerna kan vara tiotusentals kronor högre än vad en grundskola kan erbjuda.

Ett annat är arbetsmiljön. Alltför många skolor har alltför stora klasser och komplexa sociala problem som en lärare förväntas hantera på egen hand i klassrummet.

Men jag undrar om det inte finns ytterligare ett skäl som det inte pratas så ofta om:

Arbetets minskade frihet.

I generationer har skolpolitiker misstänkt att lärarna inte jobbar tillräckligt mycket utanför lektionstid. De som bestämmer över skolan har ägnat mycket kraft åt att styra den tid det tar att förbereda lektioner och rätta prov, så att jobbet i högre grad ska likna ett kontorsjobb eller fabriksjobb.

Och i takt med att svenska studieresultat generellt försämras i de internationella mätningarna så har det hysteriska kravet på dokumentation ökat.

Materialet som skickats ut inför utvecklingssamtalen har fått mig att baxna.

Tjocka pappersbuntar med bedömningsmatriser som innehåller tjugofyra olika kategorier med fyra svarsalternativ för varje kategori, bara för ett enda ämne. Allt för att läraren ska kunna ringa in exakt och byråkratiskt var telningen befinner sig.

Som förälder blir jag yr.

Vore jag lärare skulle jag bli förtvivlad över att tvingas lägga så mycket tid på att dokumentera istället för att undervisa.

Samt känna mig satt under förmyndare. Som om myndigheterna inte litade på att jag kunde bedöma kunskaperna utan de där fyrkantiga matriserna.

Så heja lärare! Ni är värda ett varmt tack.

Samt högre lön, bättre arbetsmiljö, mera frihet i jobbet och många hängivna framtida arbetskamrater.