I Grekland spelar man kines

De frågade vad min pappa och mamma hette. De frågade var vi bodde och om vi hade arbete i Grekland. De frågade om vi hade uppehållstillstånd och vi försökte förklara att det nya bankkontot var till just för att vi skulle söka uppehållstillstånd nästa dag.

– Är han verkligen en riktig präst, sa kassörskan, och tittade på mig som satt i shorts och t-shirt och varken hade svart burk på huvudet eller långt skägg och hår.

– Jo, han är präst, sa vår medhjälpare, och i Sverige kan man se ut som en vanlig människa även om man är präst. Kassörskan log och skakade på huvudet.

Här i Grekland säger man inte att det är rena grekiskan, här säger man att man spelar kines när man inte förstår något alls. Ganska ofta måste man spela kines för att inte börja skrika åt en banktjänsteman eller en polis.

Det hjälper inte att bli arg och visa att man är irriterad och håller på att explodera. Det är mycket bättre att spela kines och se att allt är en teater som börjar i ett kaos men slutar i att vi får vårt nya bankkonto och går därifrån glada och förvirrade.

I soluppgången nästa dag stod vi i kö utanför Migrationsverkets lokaler på Petro Ralli-gatan i Aten. Hundratals pakistanier, afghaner, nordafrikaner och ryssar trängdes med sina ID-papper i handen. Och så vi, en handfull EU-medborgare som bildade en egen liten VIP-kö som vaktades av poliser med automatvapen hängandes över magen.

Vi som stod där med våra pass och våra skäl för att få stanna i landet, vi tillhörde olika världar. Några kommer att samla skrot ur sopcontainers resten av livet. Andra kommer att plocka tomater tills man stupar. Jag fortsätter att vara präst i en skandinavisk kyrka i Grekland under några år, och behöver uppehållstillstånd för att få stanna.

– Håll tyst här inne, skrek den morgongrinige polischefen, när vi satt och väntade på att bli uppropade till disken där våra papper kollades.

– Jag är inte arg, jag är inte irriterad, jag har bara hög röst och jag vill att ni visar respekt för polisen, även om vi inte bär uniformer här idag, sa polismannen och såg ut över väntsalen.

– Och dessutom finns det en präst och en prästfru här, så jag vill att ni visar lite respekt. Är det uppfattat?

Bäst att spela kines, tänkte jag och såg ut att inte förstå någonting alls. Våra vänner hade ju tvivlat på att vi skulle lyckas på första försöket. Man brukar få åka tillbaka med nya papper.

Vår advokat som var med oss för att förklara och vända och vrida på alla papper blev på bättre och bättre humör när hon hörde att polischefen sa till de väntande att vi var från Sverige. Någon kom från det land dit många längtade för att bo och arbeta här. Det borde väl betyda att det finns något bra med Grekland trots kris och elände. Vår advokat gjorde en typisk grekisk min med mungiporna neråt och uppdragna axlar och slog ut med händerna:

– Grekerna har så svårt att planera för framtiden. Här lever man för dagen och tänker inte så mycket på att det kommer en morgondag. Här vet man inte hur man kan påverka sin situation och sitt samhälle. Man känner en maktlöshet inför utvecklingen och därför gör man vad man kan av dagen. Det är ju det enda man kan styra över.

Antagligen var det rätt metod att ta det lugnt och bara vänta. Polischefen behandlade vänligt våra ansökningspapper och gav oss förtur fast vi var sist i kön. Den här gången hjälpte det att ha prästskjortan, långbyxorna och de svarta skorna på. Kläder och titlar öppnar dörrar och efter fem timmar var vi på väg hemåt med fem års nytryckt uppehållstillstånd i fickan.

Nästa morgon står det lika många pakistanier, afghaner och nordafrikaner utanför grindarna och viftar med sina ID-handlingar för att få en stämpel och ett hopp om att få stanna i landet. De kommer tillbaka gång på gång. De har vant sig vid otryggheten och osäkerheten inför morgondagen. Men de kämpar på med att tvätta bilrutor och packa gurkor i lådor och skäms inte för att de är fattiga.

Det är vi EU-medborgare som skäms för att vi måste låna pengar till vårt uppehälle. Och grekerna skäms för att behöva göra grovjobben som invandrarna kan göra. Och jag skäms lite grann för att jag har det väldigt bra. Men nu har jag lärt mig att när det blir för svårt att förstå, då kan jag alltid spela kines.