What goes around...

Jag mailade den icke namngivne recensenten den där gången för att fråga vad han själv skrivit som var så fantastiskt i jämförelse. Detta svarade han dock inte på. Hans argument var att han minsann hade all rätt i världen att recensera böcker oavsett om han själv var skrivkunnig eller inte. Jag vill minnas att han ansåg att Göran Persson minsann hade rätt att kommentera mitt höjdhoppande trots att han förmodligen inte hoppade speciellt högt själv. Å andra sidan är ju frågan hur pass allvarligt jag som höjdhoppare skulle ta kritik från Göran Persson ergo, hur pass seriös är en bokrecensent som inte kan skriva.

Mailväxlingen kom i slutändan mer att handla om att jag haft den oerhört stora fräckheten att kalla mig själv för författare på baksidan av den ena boken. En text som jag å andra sidan inte skrivit själv, men det var lika ointressant för recensenten som recensentens egna meriter. För en höjdhoppare ska minsann inte komma här och komma här och kalla sig för författare hur som helst. Exakt vad som krävs för att få kalla sig för författare blev dock aldrig utrett. Men att ha skrivit en bok, eller två, var tydligen inte tillräckligt.

Förmodligen är det väl så att det, enligt somliga kulturkoftor, krävs någon form av lidande, ångest, skrivkramp och allmänt elände för att verkligen få kalla sig författare. Det ska vara ett kall, inget man gör bara så där mellan ett par höjdhopp eller fem.

Nåväl. Nämnde recensent var och är å andra sidan väldigt pigg på att kalla sig själv för författare. Inte minst som han stoltserar med att han spelar för och är en av de ledande figurerna i det svenska författarlandslaget i fotboll. Ett landslag som med öppna armar tog emot fotbollsspelaren Niclas Kindvall för ett antal matcher här om året. Men han har å andra sidan gett ut ett par barnböcker och dessutom spelat i det riktiga fotbollslandslaget.

Exakt vad herr recensenten själv gett ut är dock fortfarande höljt i dunkel. Boksäljarsajten Adlibris skryter om att man kan söka bland 10 miljoner titlar varav exakt noll pekar mot recensentens namn. Lika illa är det på google, för övrigt.

Men författare är han. Och recensent.

Här om veckan mailade han mig. Han hade en idé om att starta upp ett sportbokspris för att på detta sätt höja sportbokens status i konungariket. En status som å andra sidan höjdes rätt väsentligt så sent som nu i veckan när Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz blev nominerade till Augustpriset. Statusen skulle dessutom kunna höjas ytterligare ett snäpp om inte herr recensenten sågade, raljerade och skrev ner var och varannan sportbok i sina recensioner varje år.

Så eftersom jag inte kände att jag skulle kunna göra något speciellt bra jobb ihop med en människa som den icke namngivne så kändes mitt svar på hans mail synnerligen givet, för lite kul måste man få ha i tillvaron:

Som en av Sveriges sämsta författare känner jag att jag inte kan bidra med något till en sådan jury, så tack, men nej tack.

What goes around, comes around.