Livet såg ut som ett tåg…

Ska det åkas bil långt så föredrar jag att köra framför att sitta som kartläsare eller, ännu värre, i baksätet. För kör man så har man alltid något att göra och koncentrera sig på. Som medpassagerare kan man bara byta kanal på radion ett visst antal gånger eller bläddra igenom eventuellt inköpt tidning korta stunder innan man mår illa eller klassas som svårt osocial.

På samma sätt är det med tåg. Om man bara åker med så blir det till slut ganska trist oavsett hur vackert Sverige är och hur omväxlande naturen är utanför fönstret. Dessutom kan tåg faktiskt vara smått hopplöst om rälsen inte går exakt dit man ska och man ändå måste ta sig vidare med taxi, buss, cykel, snöskoter eller annat färdmedel för att nå sin slutdestination.

Men för lite drygt femton år sedan insåg jag en sak med tåg. Om jag ändå sitter där och inte tar mig någon annanstans än till toaletten och tillbaka så kan jag lika gärna fördriva tiden med något. Tyvärr har jag inte förmågan att somna när som helst och var som helst. Däremot går det väldigt bra att läsa en bok i lugn och ro, göra något (förhoppningsvis vettigt och arbetsrelaterat) med sin dator eller helt enkelt bara studera sina medpassagerare.

Det finns alltid några som inte lyckats matcha numret på biljetten med numret på den stol de har satt sig på. Om de dessutom har den talang jag saknar och har somnat på sin post uppstår det stora kaoset. Något gör att vi drar oss från att förklara det självklara för en människa: Ursäkta, men du sitter på min plats… och naturligtvis blir det ännu värre att göra det om vi måste väcka människan först. Alltså sätter sig den som hade platsen på en annan plats som tillhör någon annan som inte vågar säga till och dominoeffekten gör till slut att alla i hela tåget mycket väl kan sitta på fel ställe.

Sen har vi de som pratar alldeles för mycket och alldeles för högt i sin mobiltelefon. Jag har tillhört den skaran jag också, men gör allt för att ta mig ur den fällan. För det är inte jätteintressant för en hel tågvagn att höra en fullständigt okänd människa utgjuta sig över vem som har ihop det med vem och varför den eller den är en total idiot och borde tvångsomhändertas. Sådant finns det tv-program om och jag tittar inte på dem heller. På något sätt verkar det som om människor på tåg glömmer bort att de har ett tiotal andra, med förmodligen fullt fungerande hörsel, i sin absoluta närhet. Det där med tysta avdelningar på tåg är inte alltid en dålig idé.

Avslutningsvis har vi fikagänget. Ni vet de där som bullar upp en hel liten picknick vid sitt bord och mer än gärna skalar apelsiner så att saften sprutar omkring dem och helst på icke-picknickande medpassagerare. Själv brukar jag nöja mig med att snaska på en påse godis då och då, en påse som dock alltid har en osviklig förmåga att ta slut långt innan resan gör det.

Men i det stora hela gillar jag att åka tåg. Oftast kommer jag fram i tid och oftast ser jag till att få något gjort. Nu när jag skrivit klart den här krönikan ska jag till exempel fortsätta att läsa om fotbollens vedermödor i Mikronesien.