Här och nu eller där och sen

Det är mycket möjligt att det här kommer som en överraskning för många. Men jag är egentligen rätt lat och bekväm av mig. Jag är bra på att skjuta saker framför mig och göra dem först när jag har kniven mot strupen. Om chefredaktören för denna tidning börjar bli både grå- och tunnhårig kan det mycket väl bero på att han får in de här krönikorna alldeles för sent varannan vecka.

Varannan vecka får han ingen krönika alls enligt avtalet och då känns det säkerligen lugnare för honom.

Men jag är helt enkelt en mästare på att skjuta upp till morgondagen vad jag inte riktigt orkar göra idag. I mångt och mycket handlar det nog om att jag är en inspirationsmänniska. Jag skriver helt enkelt bäst med kniven mot strupen. Eller i alla fall är det precis det som jag lyckats inbilla mig själv.

Varje gång jag lämnar en krönika ifrån mig så är jag nöjd med den. Tycker att den är bra och att jag har fått till det trots skrivkramp och deadlinepanik in i det sista. När jag sen läser den i tidningen dagen efter, i allra bästa fall två dagar efter om jag lyckats lämna redan på torsdagen, hittar jag en massa saker som jag kunde ha gjort bättre eller ändrat på om jag bara påbörjat den i tid.

Jag tror att det är samma sak med diverse löften vi avger när det gamla året ringer ut och det nya nu snart ringer in. Det är mycket lättare om vi smygstartar med att göra det där sakerna vi tänker lova om tre veckor redan nu. Många har förmodligen tankar på att börja träna mer nästa år. Jag kan lova att det kommer bli oändligt mycket lättare att komma igång och träna mer efter nyår om man börjar lägga en grund under tre veckor innan dess.

Över huvud taget är vi nog rätt dåliga på att leva i nuet. Därvidlag har vi en hel del att lära oss av våra barn. På det viset, också bör tilläggas, är barn nämligen helt underbara.

De planerar inte framåt, de minns inte bakåt, de lever här och nu. Om en leksak går sönder eller försvinner är det en katastrof av närmast astronomiska mått och inget eller ingen i hela världen kan få saker och ting i balans igen.

Trettio sekunder senare, när leksaken är lagad eller hittad är livet rena paradiset igen.

Visst är det underbart.

Men någonstans på vägen tappar vi bort det självklara i att bara leva här och nu. Vi börjar planera vad vi ska göra imorgon eller nästa vecka, nästa år eller till och med i vårt nästa liv. Allt kommer att bli så mycket bättre bara vi köper en ny tv. Eller en ny bil. Eller ett större och bättre hus. Bara vintern är slut och våren kommer så blir det ljusare och bättre, och då ska vi göra det ena och det andra och så vidare.

Mitt i allt detta planerande och, misstänker jag, den eviga jakten på lyckan tappar vi istället bort att vi faktiskt allt som oftast har det ganska bra just här och nu också.

Så får jag ge ett råd denna andra lördag i december med två veckor kvar till jul och tre kvar tills vi för evigt lägger 2011 bakom oss så är det just detta:

Våga njuta och agera i nuet. Bli lite mer som ett barn igen. Strunta i att vänta de där tre veckorna med att lova att göra det du tänkt dig att lova. Gör det i dag i stället.

Själv ska jag försöka sluta äta godis i dag igen.