Förväntningarnas tid

På fredag sparkar det igång, äntligen, årets i särklass största idrottsevenemang. Sommar-OS i London. Som alltid när det vankas något stort i tävlingsväg är det högt ställda förväntningar. Och just det där med förväntningar är något som fascinerar mig allt mer för varje år som går.

Inte alls för att kraven och förväntningarna på något sätt är orimliga. Alls inte för att vi i Sverige skulle vara ensamma om att skriva upp minsta finalchans till ett givet guldhopp, det är snarare tvärtom i det fallet.

Istället handlar det mer om det underbara i att alla än så länge faktiskt kan lyckas.

Det räcker egentligen att skruva tillbaka klockan bara två dagar, till torsdagens friidrottsgala på Tingvalla IP. Också där fanns förväntningarna. Där fanns förutsättningar för att bli en riktigt bra friidrottskväll. En hel del namnkunniga idrottare i startlistorna, ett antal mindre namnkunniga men väl så bra idrottare i samma listor och sen den där kryddan som säger att något oväntat garanterat kommer att ske.

Det mest oväntade som hände var dock att temperaturen föll i takt med regn och stavshoppsribbor och kvällen blev på sätt och vis idrottsligt misslyckad för många.

Men den blev ändå minnesvärd på sitt sätt. Som kvällar av det här slaget alltid blir. Hur ofta ser man till exempel tjugonio rivningar på trettio hopp i en stavhoppstävling?

Själv cyklade jag ner till Tingvalla utan en tanke på att ta en jacka med mig. Solen sken och värmde precis så skönt som den gjort alldeles för sällan i sommar och de där svarta molnen vid horisonten kändes inte speciellt hotande. När IF Göta arrangerar friidrott är vädret bra, det är sen gammalt.

Mina förväntningar kom onekligen på skam och när jag cyklade hem vid kvart i nio-snåret önskade jag att jag tagit både jacka, mössa, vantar och skoteroverall på mig.

Men vi lever alltmer i ett samhälle fyllt av förväntningar. Det är inte lika intressant att titta bakåt som det är att titta framåt. Frågan är väl om ens nuet är lika spännande som framtiden. Med ett OS, melodifestival eller skolstart runt knuten blir vi överösta av bilagor med tips och intervjuer, guldhopp och spekulationer.

För de allra flesta som tävlar i London är det just precis så. Att framtiden är roligare än något annat. För hur man än vrider och vänder på det så kommer majoriteten av deltagarna vid OS inte att vinna. Eller ens att lyckas med de personliga målsättningar som de själva har satt upp.

Å andra sidan kommer OS, som alltid, bjuda på massor av sensationer och oväntade händelser förhoppningsvis enbart av det positiva slaget och nya minnen och hjältar kommer obönhörligen att skapas.

Ändå kan jag inte riktigt komma ifrån den där fascinationen kring förväntningarna inför ett stort mästerskap. Hur alla ännu har chansen, hur alla faktiskt fortfarande kan ses som vinnare just för att ingen ännu förlorat. Hur allas bästa tid kanske faktiskt är nu.

För vem vet om morgondagen har sol, har sol, har sol…